»Ja», sade Sigrid, »icke så att det existerade något förhållande mellan oss. Jag kan gott säga, att han var min käraste och bästa vän sedan många, många år tillbaka. Han levde själv i olyckliga förhållanden. Kanske var det detta, som drev honom i en annan kvinnas armar. Jag dömer ingen, allraminst honom. Alla har vi våra fel. Alla syndar vi. Jag vet, att han var mycket fäst vid modern. När hon gick bort i det ögonblick hon gav liv åt gossen, överflyttade han sin kärlek på gossen, det vet jag. Han älskade Johan. Tyvärr var han icke i stånd att taga honom till sig. Hans hustru skulle aldrig tillgivit honom det. Hade hon även förlåtit honom det, kunde hon tagit sig för hårt av det. Hon hade ett mycket svagt hjärta och tålde icke vid sinnesrörelser.»
Sigrid började bli upprörd. Allt det gamla steg så levande fram för henne. Hennes röst blev varmt bedjande i dess allt mer vibrerande ton.
»Jag var närvarande, när Johans far dog. Det sista han lade mig på hjärtat var att se till att Johan aldrig led nöd.»
Fru Hansson gjorde en rörelse.
»Jag vet vad ni vill säga, kära fru Hansson», sade Sigrid. »Johan har aldrig lidit nöd hos er. Det vet jag. Det har häradshövdingen försäkrat mig, och det såg jag på Johan själv, när jag var här sist. Det är icke heller därför jag kommer till er. Jag vill säga er sanningen så vitt i min förmåga står. Jag är ensam på min stora gård. Mina föräldrar är döda. Jag vill icke säga, att jag icke har något att leva för, men det skulle bli mig en stor tröst att ständigt ha Johan hos mig och på det vis ständigt kunna se till, att min väns sista bön blev hörd. Ni får icke anse mig grym, som kommer till er och ber er avstå vad ni kanske i denna stund håller kärare än jag. Det är möjligt, att ni misstänker några andra skäl från min sida. Jag försäkrar er vid allt vad jag håller högt och heligt — jag är icke Johans mor. Det är således icke något sådant, som föranlett mig att komma hit. Det är icke så mycket min egen önskan som icke mer min döde väns som gör att jag är här för att fråga er, om ni vill utan bitterhet och agg lämna Johan från er. Jag är icke så gammal som jag kanske ser ut — jag har också haft mina sorger — men jag är gammal nog att ta hand om Johan och försöka att fullfölja vad ni så gott påbörjat — att göra honom till en bra människa.»
Hon gjorde ett uppehåll, men då Hanssons fortfarande icke syntes hågade att tala tyckte hon, att hon borde beröra ett ämne, som måhända intresserade dem mera.
»Jag är långt ifrån rik», tillade hon, »men jag tror mig kunna försäkra er, att Johan skall få det bra hos mig. Här i väskan har jag med mig en sparbanksbok för Johan, om ni vill se.»
Hon öppnade väskan och tog fram en liten, blå bok.
»Den är visserligen icke på stort belopp. Något över elva tusen kronor, men med ränta på ränta kan det bli en god slant för Johan, när han blir myndig.»
Hon gjorde en rörelse som för att stiga upp och lämna Hansson boken.