»Det begriper du bäst», svarade denna tungt. Hon hade för länge sedan förstått, att det icke fanns något annat att göra än att låta fröken Bjurcrona få Johan. Men hon visste också, att mannen skulle göra segare motstånd. Hon kände till hans sätt att tala, när han icke ville ge med sig. Och nu stoppade han dessutom en ny pipa.
»Nej, pengarna bryr vi oss icke om», upprepade mannen. »Det enda är det, att vi lärt oss hålla av Johan. Han är en rask och duktig pojke. Flink till att förstå är han också. Stor är han icke för sina år, men han kan växa i kläderna med tiden.»
Han tände pipan och började bolma.
»Ja, vad säger du själv, Anna?» vädjade han till hustrun. »Du sitter och moltiger och låter mig ensam svara fröken. Hur skulle det vara, om vi lät pojken själv avgöra?»
»Nej — nej!» ropade fru Hansson till. Det var rent instinktivt från hennes sida och hon skämdes över det, när hon såg hur Sigrid började le.
»Varför inte det?» frågade mannen. »Vill Johan gå med fröken, kan ingen hjälpa det, och vill han inte så är det bra för oss. Jag tycker vi skall fråga honom. Han är karl nog att veta vad han vill.»
Mannen reste sig upp. Han gick fram till hustrun och klappade henne på axeln.
»Var inte rädd du, mor! Johan vet vad han vill.»
Det skulle vara en tröst för hustrun. Det blev motsatsen. Fru Hansson visste bättre än mannen vad Johan ville. Hon hade icke glömt den gången, när Johan räckte rosorna åt fröken. Det var både beundran och kärlek i den blicken. En sådan blick hade fru Hansson aldrig fått av Johan. Hon var också så mycket kvinna att hon förstod, att ett manfolk även om han icke vore vuxen skulle föredraga fröken Bjurcrona framför fru Hansson. Det fanns ingenting att göra.
»Som du vill», sade hon. »Du kan gå efter honom.»