Länge satt hon så utan att se och höra. Hon hade borrat huvudet ned mellan armarna. Djupt ned i mörkret, i natten ville hon, där inget ljus fanns, där ingen såg henne och där hon själv intet såg. Bara bort från allting, från människorna och världen, sjunka i det bottenlösa, försvinna, förintas. Hela hennes kropp skakade.
»Åh, Erik! Erik!»
Hon såg sig omkring förskräckt och sprang upp. Någon hade ropat, skrikit. Det lät knappast mänskligt. Det var snarare ett djur, som skrikit i dödssmärta. Vad var det? Var det Freja, som rullade sig i snön därutanför fönstren — eller var det Johan, som ...
Var var hon? Vad var det, som hänt? Nyss hade hon suttit vid böckerna. Det hade kommit telefon från Greta, att Johan skulle stanna på Alby — — hon hade kommit in och läst breven — någon hade bjudit en och en halv miljon — och så ...
Hon tog sig mot hjärtat ... Där låg det grå kuvertet — där urklippet. Det var hon själv, som skrikit, vilt som ett sårat djur. Det svindlade för henne. Jag faller, tänkte hon. Hon föll icke, men hennes hand grep krampaktigt efter stolskarmen och hon slöt ögonen.
»Åh, Erik, Erik!» hörde hon på nytt, men nu var skriket mycket långt borta. Det lät nästan som en viskning från en döende, från någon som svann och blev borta i djupet.
Mycket långsamt öppnade Sigrid ögonlocken. Det vilade en blytyngd över dem, och det var besvärligt att få upp dem.
Hon såg ett bord, en lampa, brev och där ... Hon böjde sig sakta framåt bordet tills hon kunde skönja skriften. Vänstra handen stödde hon mot bordet, men den högra höll ännu fast i stolskarmen. Mycket långsamt läste hon urklippet. Det var också besvärligt. Det var något, som tog emot inne i hjärnan. Den vägrade, den ville icke fungera. Hon tvingade den. Hon nästan stavade sig igenom notisen ord för ord. När hon kom till slut upprepade hon sakta för sig själv, helt sakta — han dog ogift.
Hennes blick släppte urklippet. Den sökte sig upp till lampan och stannade där. Det var ett underligt mönster av skära rosor och gröna blad runt hela skärmen, och pärlfransen darrade sakta, nästan omärkligt. Hon hade bestämt sett det någon gång förut, men var? Varför stod den lampan inne i biblioteket? Åh, nu mindes hon. Det var den gången Johan kom och hon satt och vakade över honom första natten.
Hennes hand lämnade bordet. Hon strök sig över pannan. Allting var så länge, länge sedan. Hon rätade ut sin böjda figur och vände sig mot fönstret. Det var redan skumt ute. Icke dag och icke natt utan detta obestämda och aningsfulla, som tynger och som ändå drar och lockar. Hon tog de få stegen till fönstret, lade handen mot rutan, lutade huvudet mot handen och stirrade ut.