Alltså hade det kommit till sist. Erik var död. Var det förklaringen till oron hon burit hela dagen? Fanns det något mystiskt samband mellan tingen eller vad var det? Ack, Erik var säkert död för längesedan. Icke kunde fru Söderbloms brev förutskicka oro. Det drog lång tid från Paris och till Stockholm. Märkvärdigt av fru Söderblom att skicka urklippet. Erik hade icke varit förlovad med Sigrid. Ingen kunde veta, att de höllo av varandra. Ingen. De hade varit mycket tillsammans i Stockholm, men de hade inga ringar. Åh, den gamla fru Söderblom var klokare än Sigrid trodde. Hon hade nog förstått. Kanske alla på pensionatet förstått vad som fanns mellan Erik och henne?
Det verkade befriande på Sigrid att draga in andra människor i tankevärlden. Det avledde från hennes hjärta och hjärna en del strömmar. Hon lämnade fönstret och började gå upp och ned i biblioteket. Hon var ännu full av kval. Det lindrade att gå. Det lisade smärtorna, självförebråelserna.
Det var icke hon, som drivit honom i döden! Det var många år sedan de skilts åt. Även om han hade sagt, att han skulle taga skada till sin själ — åh, hur hon mindes de orden! — kunde det icke vara möjligt, att han för hennes skull sökt döden. Nej, nej!
Hon stannade vid bordet och läste urklippet på nytt. Nej, där stod det tydligt, att han rest ut för att studera. Han hade icke sökt döden. Det var döden, som sökt honom och funnit honom.
Närmare underrättelser saknas ... Vad menas med det? Hade man icke funnit honom? Hade han som så många andra blivit sprängd i luften eller begravd under instörtande jordmassor, allt detta som farbror Gustaf så ofta talade om. Kriget! Kriget hade gjort henne rik, hade lyft Bjurnäs ur förfallet, hade betalt hennes inteckningar, hade sänt egendomsagenterna på henne ... En och en halv miljon! Och hon hade förlorat honom. Vilken ironi, vilken blodig ironi!
Åter stannade hon vid fönstret.
Hade det varit bättre om hon fått behålla honom? Hade han icke också då rest ut för att studera sårskador från kirurgisk synpunkt? Han älskade sitt arbete, sin vetenskap. Säkert hade han det. Likaväl kunde han då följt med fältlasarettet och dödats. Allt hade varit detsamma. Allt. Nej! Då hade hon fått älska, leva, fått kyssa och smeka honom förut många, många gånger. Nej, det hade icke varit detsamma! Kanske han också aldrig farit från henne. Hon skulle hållit honom kvar med sin kärlek, sina omfamningar, sina kyssar. Ja, hon skulle bett honom på sina knän att icke resa från henne. Men nu? Vem hade nu bett honom? Vem hade hållit kvar honom? Ingen. Han hade tagit skada till sin själ. Det var därför han rest ut för att studera som det hette. Det var honom likgiltigt, om han dog eller levde, det var hela sanningen. Hur skulle andra människor kunna veta vad han menade med att studera sårskador?
Det var hon, som drivit honom dit ut efter många år. Varför hade hon kränkt honom så djupt? Varför hade hon icke uppenbarat hemligheten för honom? Hemligheten med Johan. Faderns löfte? Var det heligare än hennes kärlek, hans själ? Litet hade hon förstått av kärleken. Nu först förstod hon den. Nu, när Erik var borta. Ja, hon skulle hellre sett, att han gift sig, blivit lycklig med en annan. Blott icke detta — dö — dö. Hon tryckte sin brännheta panna mot rutan.
Varför kunde icke människorna säga varandra sanningen? Varför hade icke pappa gått in till mamma och bekänt sin skuld, sin synd? Varför skulle hon offras för andras synder, för att andra icke talade sanningen?