Hon frågade ut i den mörknande dagen. Det kom inget svar.
För Johans skull kanske? Hade det icke varit bättre för dem alla, om pappa sagt sanningen öppet och ärligt? Då hade allt varit annorlunda. Icke hade mamma dött för det.
Jag lever ju, jag, som förlorat allt, min kärlek, min älskade. Var är han? Var ligger han? Ligger han jordad därute i främmande land?
Hon måste åter bort till urklippet och läsa det — — efterlämnar inga släktingar. Nej, hur skulle han kunna ha släktingar, han, som likt Johan var oäkta! Där var felet, synden! Vad människorna voro eländigt fega! Aldrig stå ansvaret.
Vad Johan dröjde! Det kunde icke ha hänt honom något?
Hon log bittert. Varför icke också det? Så hade hon ingenting mer på jorden. Så vore hon fri att göra vad hon ville. Vad ville hon?
Hon skakade på huvudet och återtog sin ensamma vandring upp och ned på golvet.
Hon hade gått länge malande på samma återkommande tankar och frågor, då hon hörde steg utanför i hallen. Dörren rycktes upp och Johan störtade in.
»Kära tant ...!» Han stannade framför henne. Han hade tänkt omfamna henne och be henne om förlåtelse för att han dröjt, men någonting i hennes ansikte sade honom, att det tjänade ingenting till. Hon såg så ovanligt allvarlig ut. Det såg nästan ut som hon gråtit. Ena handen höll ännu en sammanknycklad näsduk.
»Vad är det, tant?» Han gick långsamt fram till henne. Hennes ögon blevo stora, djupa. Så vackra hade han aldrig sett dem. De voro mörkblå som natthimmeln därutanför.