Hon sträckte ut båda sina händer mot honom. Han kysste dem. De omfamnade varann.
»Har du haft roligt?» frågade hon. Hennes röst hade en ton, som han icke hört förut. Det var något av en klockas mörka klang i den.
»Ja, förfärligt», sade han. Han såg mot bordet. Hon märkte hans blick och gick bort och samlade breven.
»Nå, berätta», uppmanade hon. Hon stoppade in breven i lådan och vände ryggen mot lampan.
»Är du mycket ond på mig, tant?» frågade han, där han stod mitt emot henne och såg henne rätt in i ögonen. »Eller är du ledsen?» tillade han, när hon icke svarade.
»Varför skulle jag vara det? Du är ung och behöver se andra människor än mig.» Det var inget spår av bitterhet i hennes röst. »Farbror Gustaf och Greta äro goda människor båda två. Man skall hålla fast vid de goda människor man har.»
Han blev så glad åt hennes ord, att han började berätta allt vad som tilldragit sig. Hon hade vänt skrivstolen och satt med ryggen mot lampan. Johan kunde icke se hennes ansiktsuttryck fullständigt, men det föreföll honom som om hon ibland icke alls hörde vad han sade.
»Du bryr dig visst icke om ett dugg vad jag säger», utbrast han.
»Tycker du mycket om Greta?» frågade hon.