Det var en svår fråga för Johan. Han skruvade på sig, där han satt.
»Tycker om?» upprepade han. »Jag håller förfärligt mycket av henne, det vet du förut, tant.»
Hon reste sig upp och gick bort till honom. Hon lade handen på hans huvud och böjde det uppåt.
»Lova mig en sak, Johan ... Säg mig alltid sanningen.»
»Varför skulle jag icke göra det?» Johans röst hade det allra frimodigaste uttryck. Hon såg länge in i hans ögon.
»Nej, varför skulle du icke?» sade hon sedan. Hon tog handen från hans huvud och började gå fram och tillbaka. Johan kände tydligt, att det var något mer hon ville säga honom. Vad det var anade han dunkelt. Det sammanhängde på något vis med breven, som hon stoppat i lådan. Högtidligheten, som hejdat honom, när han kom in i rummet, fanns ännu kvar trots den livliga skildring han avgivit om besöket på Alby. Den fanns i hennes sätt att gå, i hennes hållning, i det framåtböjda huvudet. Den fanns också i själva rummet, i bokskåpen, i jordgloben, i uven. Hans eget sinne blev allvarligt. Allvaret gav tankar och frågor, som många gånger förut tyngt honom men som han aldrig haft mod att kläda i ord. Men nu i denna stilla högtidlighet var det som om han aldrig förut varit henne så nära och som om hon kunde ge svar på alla hans frågor, bara han talade. Här i denna tystnad, i denna ensamhet, när ingen hörde dem, när det kändes, som om endast de två voro de levande varelser i hela den gamla gården, skulle han bestämt kunna våga viska den största, den viktigaste av alla frågor, den, som sysselsatt honom allt från den stund han började tänka något om varifrån han kom, när Hanssons icke vore hans rätta föräldrar. Förklaringarna, som man avgivit, att han var en avlägsen släkting, tillfredsställde honom icke längre, och Greta hade ytterligare i dag senast ökat hans begär att få veta genom att fråga hur gammal hans pappa var, när han dog.
Tant Sigrid, som gick där fram och tillbaka med nedböjt huvud, kunde säkert ge svar både på den frågan och på andra. Han hade aldrig velat fråga henne. Han hade förstått, att hon icke ville tala med honom om detta. Varför, det förstod han däremot icke. Han hade en dunkel känsla av att det på något vis skulle vålla henne sorg. Hon hade varit en mycket god vän till hans pappa. Det hade han själv hört den gången Hansson läst upp häradshövdingens brev. Kanske hon sörjde honom för djupt att vilja tala om honom. Varför skulle man icke kunna tala om det man sörjer? Det gjorde alltid Greta. Hon anförtrodde honom alla sina sorger. Tant är säkert lika god som Greta. Hon blir icke ond på mig, om jag frågar.
»Tant Sigrid», viskade han. »Tant!» upprepade han högre.
Hon stannade och såg på honom. Innan han ännu talat ut, visste hon vad han skulle säga, så stark var tankeöverförelsen mellan deras själar i detta ögonblick. Stunden var kommen, uppgörelsens ouppskjutliga stund.