»Jag är för svag», sade han. »Och jag ser inte. Försök du! Där finns en regel på vardera sidan, som skjutes nedåt.»
Sigrid satte skrinet på bordet. Hon öppnade det lätt. Det klack till i det.
»Vad är det?» sade Per Bjurcrona. »Tyst!» Hon såg mot dörren.
De lyssnade båda. Inte ett ljud hördes. Inte annat än tornurets tunga, regelbundna dunk. Kanske var det någon nattfågel, som skrikit till. Sigrid hade ingenting hört. Det hela började bli så sällsamt omkring henne. Hon var riktigt glad åt att de tre lamporna brunno. Borta i kassaskåpshörnan var det ändå mörkt. Där kunde gott någon ligga på lur. Hon såg på fadern. Han låg fortfarande med blicken vänd mot dörren. Väntade han någon?
»Gå bort och regla dörren», viskade han.
När hon kom tillbaka, pekade han på skrinet.
»Där skall ligga ett litet brunt kuvert i botten. Ge mig det!» Sigrid fick utan besvär tag i det och gav fadern. Han öppnade det och tog fram ett porträtt och några papper, som liknade kvitton. Han räckte henne porträttet utan ett ord. Det var en pojke på sju, åtta år. Han var så påfallande lik Per Bjurcrona att Sigrid trodde, att det var han själv.
»Vad det är bra», sade hon. »Får jag det?» frågade hon. Han nickade. Hon tryckte bilden till sitt hjärta.
»O, tack, kära pappa!» Hon böjde sig ned och kysste honom. Så ställde hon sig att se på porträttet igen. Besynnerligt! Var det verkligen han? Samma stora, lysande ögon, samma näsa och mun och ändå? Det var något, som icke riktigt passade in.