»Är det icke pappa?» frågade hon och såg på fadern.
Per Bjurcrona dröjde med svaret. Så kom det en smula grumligt.
»Det är min son», sade han och slöt ögonen.
Sigrid såg skyggt på fadern. Vad menade han? Började han yra? Det vore icke underligt. Han hade redan talat länge nog. Hon lade fotografien på sängtäcket helt försiktigt och såg på armbandsklockan. Den var nära tre. Det var bäst, att hon kallade på sköterskan och Eva. Men vad skulle hon göra med papperen, som fadern höll i handen, och skrinet och skåpet?
Hon såg ännu en gång på fotografien. Son? frågade hon sig. Han menade kanske far. Kanske det var farfar, när han var mycket, mycket ung. Men fotografien såg allt för ny ut till det. Vad jag är dum! tänkte hon. På den tiden hade man icke fotografier. Hon vände på den.
Johan 7 juni 1908, stod det skrivet på baksidan. Det liknade Per Bjurcronas egen stil. Kortet var taget i Gränna. Fotografens namn och stämpel fanns där.
Sigrid var så fördjupad i betraktelsen att hon icke gav akt på fadern. Hon ryckte därför till, när det kom från sängen helt lugnt:
»Det var på hans åttaåriga födelsedag, jag fick det.»
Per Bjurcronas ögon betraktade dottern fast. Hon kände, att han ville avläsa hennes innersta tankar, och ville lägga kortet i skrinet, då fadern sade:
»Låt mig titta på honom. Det var längesedan jag såg på det.»