Sigrid räckte förlägen fotografien till honom. Hon var på hans vägnar på något sätt full av blygsel och skam, men hon kom sig icke för att rusa på dörren, som hon borde ha gjort. Hon stod fullkomligt orörlig höljd i den tjocka uniformskappan med dess tre guldränder på armen och såg på fadern. Denne hade lyft fotografien uppåt för att riktigt kunna se och låg och betraktade kortet med melankolisk blick.
»Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs, han», sade Per Bjurcrona och sänkte handen.
»Vad är klockan?» sporde han.
»Strax tre», svarade hon.
»Jag är förfärligt trött», sade han, »men ...»
»Vi kan vänta till en annan dag», föreslog hon.
»Jag har väntat allt för länge. Åhnej, det är bäst att taga tjuren vid hornen. Bäst att du får höra sanningen med detsamma. Sätt dig en stund. Jag skall icke vara lång. Jag har så mycket att ordna, innan ... Vad var klockan, sade du?»
Sigrid upprepade sitt svar.
»Javisst, tre. Du sade det nyss. Där ser du! Där ser du! Det är hög tid.»
Han såg innerligt ömt på dottern. Det låg så mycken bön om förlåtelse i den blicken att hon störtade på knä vid sängen och begravde ansiktet i täcket och klagade: