»Pappa! Pappa!»
»Ja, det var uselt handlat, det vet jag, barn. Men jag levde också under förfärliga förhållanden. Jag var i min kraftigaste ålder ännu, och din mor var knappt tillräknelig. Allt var slut mellan oss långt före detta. Så träffade jag den andra, en fattig men hederlig flicka, absolut hederlig. Hon hade plats inne i — nå, det kan vara detsamma. Jag träffade henne ofta. Alltid hade jag ett eller annat att göra i den staden. Och så gick det som det gick. Galet! Galet! Jag gjorde allt för att hjälpa henne. Gav henne pengar och skaffade henne bästa skötsel, när det kom så långt. Gudarna var grymma mot henne, mot mig, mot barnet. Hon fick aldrig se gossen. Hon dog i barnsängen. Hans liv gav henne döden.»
Per Bjurcrona kunde icke fortsätta. Hans röst hade blivit så låg att Sigrid knappt kunde uppfatta vad han sade. Alltsammans var dessutom så förfärligt att hon nästan icke ville höra mer. Hon snyftade och skakade i hela kroppen. Den mörka kappan skälvde.
Per Bjurcrona lade handen på den skälvande gestalten, som knäböjde vid sängen.
»Nu är det sagt barn. Jag vill icke be dig om förlåtelse. Det kan jag icke. Många, många tusen gånger har jag frågat mig, om min synd verkligen var så stor. Jag har alltid frikänt mig själv, ty jag älskade verkligen Maria, den lilla, präktiga, fattiga Maria. Det är bara en, som har rätt att anklaga mig, och det är hon. Hon gjorde det aldrig, icke ens, när slutet nalkades. Hon bad mig bara om en sak, och det var, att jag skulle ta hand om barnet. Det var hennes sista ord. Det lovade jag, och jag har hållit det orubbligt ända tills nu. Nu måste du lova mig Sigrid att laga, att pojken får sitt understöd som vanligt. Här i kuvertet ligger papper och adresser. Han är inackorderad i Gränna hos hyggligt folk. Pengar skickas genom advokat Torsell du vet. Han är den enda människa förutom du, som nu känner till historien om min stackars pojke. Matilda och jag har för längesedan utsett Torsell till utredningsman i boet. Nu ber jag dig under alla förhållanden — under alla förhållanden, hör du det, Sigrid! — tillse, att Torsell skickar understödet till Johan. Icke för att jag tror, att han tänker krångla, men det är mänskligt att glömma. Och den saken får inte glömmas! Icke på några villkor. Här i kuvertet ligger kvittona på alla Torsells utbetalningar för pojkens skull. Pojken själv vet icke annat än att han är son av fosterföräldrarna i Gränna. Och folket, som han är hos, säger ingenting. De kläder och föder honom väl. Det vet jag. För några år sedan började han skolan. Han lär ha gott huvud efter vad jag kan förstå av brevet, som Torsell fick tillsammans med fotografien. Här ligger också en bankbok. Det är Johans. Johan Hansson, som han heter efter fosterföräldrarna. Den är icke på så stort belopp. Tiotusen. Dem skall han ha, när han blir myndig. Allt detta får du nu ta hand om, Sigrid. Jag hoppas du icke vill vägra din gamla far den tjänsten. Den sista kanske.»
Per Bjurcrona lade in alltsammans i kuvertet igen och räckte det åt den förgråtna flickan, som fortfarande låg kvar på knä vid sängen. Hon kysste hans kind, hans händer och lovade, att hon skulle göra allt vad fadern begärt.
»Lås nu igen kassaskåpet och ge mig nycklarna.» Sigrid gjorde det.
»Och så låt mig få tala vid sköterskan, är du snäll. Vid mamma skall jag tala i morgon bittida. Ja, icke om detta, utan om gården. Gå nu och sov, barn. Och tack för att du ville lyssna till mig och icke alldeles fördömer mig.»
Det blev ännu ett rörande avsked mellan dem. Så gick Sigrid. Hon var så förstörd att hon nätt och jämt kunde meddela sig med sköterskan, som ensam vaktade i hallen. Uppkommen på rummet kunde Sigrid icke gå till sängs. Lampan brann ännu. Sigrid gick oroligt av och an på golvet. Hon tyckte helt plötsligt, att all världens synd störtat ned över hennes stackars huvud. Flera gånger stannade hon och såg på porträttet, som hon tagit fram ur kuvertet. Arvtagaren, som aldrig skulle ta arv efter sin fader.
Åter och åter kom hon tillbaka till faderns fråga om hon icke ville stanna på gården.