Nej, nej! Jag kan det icke! ropade rösten inom henne. Hur skulle hon kunna lämna Erik och allt? Aldrig i världen! Aldrig! sade hon sig, men det var nog mest därför att allra djupast ned i hennes medvetande steg liksom en aning om tvivel vad hon skulle göra, och det var denna aning hon redan nu ville döda.
»Jag kan icke!» ropade hon högt och kastade sig jämrande på sängen klädd som hon ännu var i faderns kappa.
Ingen hörde henne. Hon var ensam i tornrummet. Omkring henne fanns bara obarmhärtiga, tjocka stenmurar, som hört värre klagan och förblivit obevekliga.
Hon visste icke hur länge hon legat, då hon vaknade vid ett hemskt ljud. Det lät som en tjur eller en häst vrålat i dödsvånda. En enda gång hördes det. Sedan blev det tyst. Så hörde hon slående i dörrar i våningen under och rop.
Någon ropade henne. Hon famlade sig ut genom vinden och skyndade sig nedför trappan. Där måste hon stanna.
Hon visste på förhand vad som hänt, och dock gick det ända in i hjärtat. Det gjorde så ont därinne. Med möda tog hon det sista steget ut i hallen. Dörren till faderns rum stod öppen. Någon rörde sig därinne under lampan. Det var visst sköterskan. Tornuret började slå. Sigrid räknade mekaniskt till fem. Hon tog några steg framåt. Eva, som kom springande uppför trappan underifrån, skrek till, när hon fick se den uniformsklädda gestalten.
»Är det fröken?» sade hon. »Jag trodde ... Jag var därnere. Vad är det? Man ropade.»
Sigrid pekade mot den öppna dörren utan ett ord till svar. Så skred hon långsamt fram mot den, följd av trotjänarinnan.