III.
Så gick Per Bjurcrona ur tiden. Den natten glömde Sigrid aldrig. Hennes nåd var utom sig av förtvivlan över att man icke väckt henne så hon fick ta avsked av sin älskade Per. Hon utfrågade Sigrid, Eva och sköterskan vad han sagt och hur han dött. Det var icke mycket att säga. Det hade bara varit sköterskan inne hos honom, när det hände. Han hade på en gång satt sig upp i sängen och rytit som ett lejon som sköterskan uttryckte det. Därpå hade han fallit tillbaka, och allt var slut.
Hennes nåd stängde in sig på sina rum den första dagen och ville icke höra talas om någonting.
»Det får fröken ta hand om», svarade hon regelbundet på alla mer eller mindre viktiga frågor. »Låt mig få ha min sorg i fred», var det vanliga tillägget.
Allt begravningsbestyret lades på Sigrids skuldror. Det var icke litet, som skulle ordnas i samband med det. Man skulle beställa kista och skaffa dödsattest, gravkoret på Bjurnäs skulle smyckas, och så alla förberedelserna till själva högtidligheten med bjudningskortens utsändande och inköp av erforderliga varor.
Hennes nåd hade, innan hon stängt sig inne med sin stora sorg, lagt Sigrid särskilt på minnet, att Per skulle ha en ståtlig begravning, kosta vad det ville.
Den blev så ståtlig att man i långa tider talade om den på trakten. Alla bekanta från när och fjärran hade inbjudits. Där var mycket med uniformer i stor parad. Det lyste och blänkte. Hela regementets officerskår kom nästan mangrant till sin forna kamrats sista färd, och sex av dem buro kistan. Landshövdingen och chefen för arméfördelningen voro praktfulla. Hennes nåd såg ut precis som en drottning, där hon skred fram vid armen på domprosten, som särskilt kommit dit för att förrätta akten. Fröken Sigrid såg hård och kall ut, där hon gick på domprostens andra sida, åtminstone sade inspektorn det, men det var kanske därför att fröken och han hade haft en sammanstötning angående den kvantitet vin, som inköpts till begravningen men på något underbart sätt förminskats under tillfällig lagring i inspektorns källare under en natt.
Efteråt hade Sigrid nästan inget minne av själva begravningsdagen. Hon mindes bara, att där hållits vackra tal vid faderns kista både av översten för regementet och Gustaf Boström på Alby och att massor av människor, som hon knappt kände, tryckt hennes hand, ja, ibland omfamnat och kysst henne, där hon stod bredvid modern. När den stora middagen var över — hennes nåd hade mot Sigrids vilja drivit igenom att det efter begravningen skulle hållas en middag — kände Sigrid hur benen sviktade under henne. Hon hade varit i farten sedan morgongryningen för att ordna och övervaka allt, och hon kunde omöjligt förmå sig till att följa moderns uppmaning att stanna och språka en stund om pappa, sedan gästerna farit.
»Jag är så förfärligt trött, vet du, mamma, så jag måste gå och lägga mig», sade hon, när hon kom in i moderns sängkammare.
»Jag förstår inte ungdomen nu för tiden», sade hennes nåd. »Den duger ingenting till, orkar ingenting. Jag, som haft så mycket att stå i hela dagen, känner mig icke sömnig en gång och ändå hade jag landshövdingen på ena sidan och generalen på den andra under middagen. Hur tyckte du livet satt? Var det icke för trångt under armarna?»