»Du var så vacker, mamma. Det satt bra alltihop.»
»Gustaf Boström på Alby sade detsamma, men han var visst icke riktigt tillräknelig. Jag vet inte heller vad du köpt för slags Bourgogne, kära barn. Landshövdingen rörde den inte. Men Gustaf drack för två, såg jag.»
»Hur skall jag kunna förstå mig på viner, mamma? Jag tog vad handlarn bjöd mig.»
»Varför lät du inte mig välja?» hennes nåd satte sig vid det lilla, inlagda runda bordet och tog fram patienskorten.
»Ja, men mamma ville icke ha någonting att göra med alltsammans.»
Hennes nåds händer darrade en smula starkare än vanligt, när hon blandade och började lägga ut »de fyrtio martyrerna». Sigrid stod tyst och såg på henne. Det var något så orimligt groteskt i scenen. Bordet var fint inlagt, de patiensläggande händerna voro visserligen feta men ändå förnäma, och ansiktet var fortfarande drottningslikt, men den plisserade kamkoftan, som hennes nåd redan tagit på, gav något nästan löjligt åt den oerhört mäktiga figuren, som liknade en köksas. Briljantsmycket i håret »hoppade ur», som Erik sagt en gång, när han och Sigrid voro på teatern och sågo en liknande dam på scenen.
»Jaså, jag ville inte det», sade hennes nåd, när hon slutat att lägga upp korten på bordet och stod i begrepp att börja flytta. »Vet du varför jag inte ville det då?»
Hon såg upp dottern, som stod borta vid dörren. Hennes ansikte blev mycket högtidligt.
»Jag hade min sorg», sade hon. »Men det tycks du inte ha förstått, inte ens nu eftersom du förebrår mig, att jag icke ville ha något att göra med alltsammans.»
»Ja, men mamma ...»