»Jag begriper verkligen icke barn, att du på en sådan kväll som denna kan ha hjärta att förebrå din mor någonting dylikt. Just nu, när han ligger ensam därborta och du vet, att jag är så förstörd både till kropp och själ. Jag hade verkligen väntat mig något annat av dig» — hon torkade sina ögon med spetsnäsduken och började flytta på korten. »Här sitter jag ensam en kväll som denna och ingen bryr sig om mig. Icke ens min egen dotter ...»
Hon satte händerna med näsduken för ögonen och började snyfta. När hon såg upp var dottern gången.
Hennes nåd blev så häpen att hon lade en hjärter sjua på en ruter åtta.
»Nej, nu har jag då aldrig sett maken», mumlade hon. »Vilka barn nu för tiden! Vilka barn! Ja, gå du! Gå du!» sade hon sig.
Sigrid hade icke gått långt. Hon var kränkt i sitt innersta. Trotset växte i henne, men det höll sig icke länge. Som ovänner kunde de icke skiljas denna kväll, icke denna. Det hade varit orätt mot honom därborta. Hon betvingade sina upproriska känslor och gick tillbaka till modern. Det hela slutade i frid och försoning.
Sigrid förstod dock, att hemvaron skulle bli allt annat än angenäm, om hon beslutade sig för att stanna en tid hos modern. Erik hade hon genast efter dödsfallet telegrafiskt underrättat om, att hon tänkte stanna en tid på Bjurnäs och att hon skulle skriva längre fram. Några dagar efteråt hade Erik telefonerat till henne och begärt närmare upplysningar. Han hade varit mycket öm och deltagande och frågat om han kunde hjälpa på något vis samt bett henne skriva snart. Det hade hon lovat bara begravningen var över. Visst skulle hon skriva.
Det var detta hon inbillade sig skola göra begravningskvällen. Scenen med modern tog allt för mycket på henne. De följande dagarna kom hon sig icke heller för. Hon visste icke själv vad orsaken var, men hon kunde helt enkelt icke skriva till honom. De hade aldrig växlat ett brev med varandra. Allt hade skett muntligen. Hon försökte flera gånger börja ett brev till honom men kunde icke fortsätta utöver de första inledningsorden. Hon satt länge och tittade på:
»Min ömt älskade» — eller något liknande. Men det blev aldrig mer.
Hur skulle hon också kunna skriva till honom om allt vad som hänt, vad som hon fått veta? Hur skulle han förstå faderns känslor, hans förslag, att hon skulle stanna på Bjurnäs? Ännu mindre kunde hon skriva till Erik om faderns oäkta son. Det var rent av omöjligt. Det plågade henne att sätta sig ned och bekänna faderns synd. Dessutom kunde hon det helt enkelt icke. Fadern hade förbjudit det.