Sigrid uppsköt brevskrivandet dag för dag. Närmaste tiden efter begravningen blev icke stort bättre än veckan förut. Inspektorn kom med försmädliga frågor om, när utsädet var att vänta, och om han skulle börja på att sätta stallet i stånd som kapten ville, jämte andra för Sigrid obegripliga saker. Trädgårdsmästaren ville ha nya bänkfönster, som kapten lovat, och det måste nödvändigt skaffas hjälp till grävningen i köksträdgården för han själv kunde inte hinna med allt. Och en ny spruta till Bordeauxvätskan måste han ha, annars tog ohyran livet av fruktträden. Det dröjde inte kanske mer än en vecka, innan träden började blomma riktigt, och första sprutningen måste alltid göras före blomningen. Magnusson ville ha ny sits i trillan och Fiskar-Anders hade fått löfte på icke mindre än femton abborrnät.
Det var att bli förtvivlad. Det tycktes som om alla sammansvurit sig mot henne. De begärde aldrig att få tala vid hennes nåd utan alltid vid fröken. De liksom stodo och lurade på henne var hon gick för att överfalla henne med frågor. Sigrid svarade så gott hon kunde, men till sist gick hon till modern och underlade frågorna hennes nåds avgörande.
Hennes nåd slog ut med händerna.
»Kära barn, vad begriper jag av det där! Det får inspektorn bestämma. Jag avskyr att ha något med folket att göra. De luktar bara snus och snusk. Jag känner det ända hit, att du talat med dem.»
Hon levde ett så starkt fantasiliv att hon måste ta sin parfymflaska till hjälp för att få bort lukten.
»Jag litar inte på inspektorn», sade Sigrid. »Det gjorde icke pappa heller.»
»Ja, då förstår jag verkligen icke varför han tog honom.» Hennes nåd hade nyss stigit upp. Hon satt vid toalettspegeln och väntade på nya jungfrun, som hennes nåd, till följd av att det blivit så mycket göra efter Pers död som hon sade till dottern, engagerat för sitt personliga behov.
Sigrid ville icke inlåta sig på frågan närmare. Hennes nåds logik var oantastlig i detta enastående fall. Fadern hade själv sagt, att han tagit inspektorn. Modern glömde bara bort att säga, att det skedde, medan Per låg sjuk för några månader sedan, och att han sedan icke vågat avskeda inspektoren, emedan han icke känt sig stark nog att ensam ha tillsyn om allt. Något måste dock sägas till försvar.
»Pappa trodde honom kanske om gott i början», sade hon.
»Karlsson är visst ingen dålig karl», avgjorde hennes nåd.