»Det vill jag icke säga. Jag tror bara icke, att man kan lita på honom. Hur skall man kunna veta, att han behöver allt vad han pockar på? Mamma vet hur det var med vinbuteljerna.»
»Kom nu inte med de där buteljerna igen. Jag har fått nog av dem!»
Hennes nåds röst blev onådig. Hon tog puderasken.
»Som mamma vill. Jag ville bara veta, vad jag skall svara, när man frågar mig.»
Sigrids svar kom litet kort och tvärt.
»Jag får verkligen säga ...!» Hennes nåd vände sig om och såg med höjda ögonbryn på dottern. »Du har börjat tala till mig i en ton, Sigrid, som på det högsta, ja, på det allra högsta förvånar mig. Kan jag rå för att Per lovat hit och lovat dit? Är det jag, som skall fullgöra hans förbindelser? Aldrig i livet frågade han mig till råds vare sig i det ena eller andra, men nu plötsligt, nu skall jag stå till svars för om stallet ramlar omkull eller om Bordeauxvätskan tryter. Du får väl ändå medge, kära barn, att det är för mycket begärt.»
Sigrid hade blivit kall och blek. Hon liknade på pricken sin far, innan stormen brukade bryta lös.
»Vad du ser ut!» sade hennes nåd. »Det är som jag såg pappa livs levande. Vad är det du vill?»
»Jag vill, att någon skall bestämma här på gården och inte allt skall gå vind för våg. Mamma har visst ingen aning om, att vi snart äro ruinerade.»