Sigrids röst blev bitter, men hon sträckte på sig i sin svarta klänning.
»Vad säger du, barn? Ruinerade? Vem har satt det i huvudet på dig?»
»Pappa sade det själv samma natt han dog.»
»Och det har du inte sagt ett ord om förut till mig?»
Hennes nåd slängde pudervippan och reste sig. Sigrid väntade, att det skulle bli en stor scen som vanligt men bedrog sig. Hennes nåd gick bort till garderoben och tog själv fram den svarta klänningen och pälsverket. Sedan ringde hon.
»Säg genast till Magnusson, att han spänner för», sade hon till den nya jungfrun Hilma, som förskrämd kom uppstörtande och väntade sig snubbor för att hon dröjt. Hon försvann genast nigande. Hennes nåd for omkring i rummet så pass hennes fetma tillät, öppnade byrålådorna och slängde saker hit och dit. Det var ett begynnande oväder, som ännu icke koncentrerat sig utan nöjde sig med att virvla upp här och där de föremål, som kommo i vägen.
»Skall mamma fara ut?» frågade Sigrid.
»Ja, det skall jag!» ropade hennes nåd till svar. »Jag skall veta något jag, också! Om jag så skall åka efter svina.»
Sigrid kände, att nu var cyklonen snart färdig. Hon drog sig undan utan att säga mer.
Om några tiotal minuter körde Magnusson fram med kaleschen och de gamla, stelbenta vagnshästarna.