Hennes nåd fnyste, när hon kom ut på trappan och fick se dem.
»Till Alby!» ropade hon.
Gustaf Boström på Alby hade slutat frukosten och tänt sin vanliga Corona. Hans lilla, sjuåriga dotter Greta, enda barnet, bad just att få ta en sug, som hon uttryckte sig, men fadern höjde cigarren i vädret och försvarade sig mot det våldsamma angreppet, som genast följde från dotterns sida, genom att fegt och lumpet blåsa röken i ansiktet på den lilla, modiga angriparen.
»Fy, vad du är stygg, pappa», protesterade hon och hostade och skrattade om vartannat. Med en energi, som hade varit värd ett bättre ändamål, äntrade hon faderns knä och försökte få tag i hans arm med den lockande cigarren. Det gick icke, men hon fick en kyss i stället, en kyss från den skäggige munnen, något som smakade allt annat än bra, tillsatt som ömhetsbetygelsen var med både hårstickande och tobaksdoft. Han var simpel nog att trots hennes motstånd upprepa den.
»Det kommer någon», skrek hon och slank behändigt bort ur hans grepp. Hon rusade fram till fönstret.
»Bäh», sade hon helt bedragen. »Det är bara tant Matilda.»
Hon kilade ut ur matsalen och försvann.
Gustaf Boström på Alby var ingen kostföraktare vare sig på det ena eller andra området. Det gick många berättelser på trakten om hans äventyr, fast man var nog barmhärtig att förmildrande avsluta förtäljandet med tillägget, att karlstackarn var ju änkling. En sak var säker. Han älskade sin lilla flicka över allt på jorden. Hon var hans tyrann, hans bödel, hans ängel och hans Gud. Henne dyrkade han och henne skämde han bort. Hade icke barnet i sig själv varit en så hjärtans liten god varelse, hade hon blivit alldeles fördärvad. Många av hans äventyr, som folket kallade hans påtagliga svaghet för det motsatta könet, grundade sig ytterst på att han ville försöka finna ut en ny mamma till Greta. Tyvärr tillkommo sedermera andra motiv, något som komplicerade äventyren. Ofta förklarade Greta högt och tydligt, att hon visst inte ville ha någon ny mamma. Det var vanligen, när Gustaf Boström på Alby frågade henne vad hon tyckte om den eller den tanten.
Tant Matilda avskydde hon. Hon var rädd för hennes förnämt kupiga ögonlock, och hon kunde aldrig glömma den blick hon fick från tant Matilda, när hon på sitt barnsliga och rättframma sätt en gång frågade: »Hur blir man så där tjock, tant?»