Gustaf Boström på Alby var heller ingen beundrare av hennes nåd på Bjurnäs. Han hade aldrig förstått, att Per Bjurcrona tog henne. Visst såg hon bra ut och var den tiden ung och smärt, men ändå? Hon hade ett förskräckligt humör. Och så hysterisk sedan! Nå, det äktenskapet hade ohjälpligt gått i sär, det hade alla på trakten förstått, ehuru Per Bjurcrona åtminstone aldrig fällde ett ont ord om hustrun.
Gustaf Boströms första tanke, när han fick se hennes nåd på Bjurnäs stiga ur kaleschen med de gamla stelbenta kamparna framför, var den, att hon kom för att be att få tillbaka sina vagnshästar. Det skulle vara likt henne. Han mindes med förfäran, att han på begravningsdagen sagt en massa dumheter till henne om hennes härliga, sorgsna ögon och hennes förtjusande klänning. Hon måtte väl aldrig tro, att han ...?
Gustaf Boström på Alby hörde icke till de rädda karlarna. Han var stor och frisk och stark. Vacker var han inte, därtill var det fräkniga ansiktet med dess potatisnäsa, tjocka läppar, tvärhuggna haka och röda mustascher alltför vulgärt. Den från allt huvudhår absolut frigjorda skallen med dess något knöliga form gav dock en viss elegans åt honom och han förde sig gott, rak i ryggen som en bräda trots sina modiga femtio år.
Han skyndade att byta den mjuka hemrocken mot den blå kavajen. Han kom just lagom ut i salongen för att höra husan anmäla med ljudelig stämma:
»Hennes nåd Bjurcrona!»
In seglade hennes nåd i sin charmanta sorgdräkt. Hon gick hastigt rätt på värden och sade nervöst:
»Jag måste tala vid dig, Gustaf.» Hon slog tillbaka slöjan.
»Kära Matilda!» Han bugade sig och tryckte varmt hennes behandskade hand.
»Var kan vi tala ostörda?» frågade hon. Hennes mycket fylliga barm hävde sig tungt, och hon slöt en sekund ögonlocken.
Gustaf Boström på Alby kände henne för väl att icke förstå vad han borde göra. Han bjöd henne armen och förde henne in i arbetsrummet.