Hon vilade tungt på hans arm. Han bjöd henne taga plats i soffan och satte sig själv i skrivstolen.
Hennes nåd på Bjurnäs lät blickarna vandra runt kring väggarna med deras vapendekorationer, djurskallar och horntroféer. Hon såg ut som om hon gjorde värdering.
»Vi är ruinerade», sade hon till slut med av rörelse halvkvävd röst.
»Kors, är ni det!» utbrast Gustaf Boström. »Det visste jag inte.»
»Inte jag heller, men Per har själv sagt det till Sigrid samma natt han dog. Är det icke förfärligt, Gustaf?» Hon förde spetsnäsduken mot sina ögon och tryckte den försiktigt mot dem.
»Kära Matilda, lugna dig! Det är nog icke så farligt. Jag vet, att Per hade det svårt de sista åren med inteckningar och annat, men därifrån och till ruin är långt. Hur är det med testamentet? Har ni inbördes?»
»Det ville aldrig Per. Varför vet jag inte. Han kanske inte trodde jag kunde förstå mig på pengar. Jag!» Hon försökte le.
Gustaf Boström inlät sig icke på ett så delikat spörsmål. Med sin praktiska och sunda syn på saker och ting förstod han genast var skon klämde.
»Sigrid skall alltså ha ut sin arvslott.»