»Ja, om det finns något att få», svarade hon bittert.
»Åh, du tar då också till, kära Matilda. Vem har satt upp testamentet?»
»Det gjorde Torsell, advokaten du vet, som Per alltid hade att göra med i sådana fall.» Hon envisades alltid att kalla häradshövding Torsell för advokaten.
»Skall han göra upp bouppteckningen också?»
»Per ville det. Och nu tänkte jag fråga, om du inte också för Pers skull ville hjälpa till med det. Den där Torsell litar jag mindre på och så är han så obehaglig att göra med. Men du kanske icke har tid, Gustaf?»
Gustaf Boström på Alby hörde till de människor, som alltid ha tid. Hade han det icke, så skaffade han sig det. Alby med sina tvåtusen tunnland öppen jord kunde knäckt en annan man än Gustaf Boström. För honom var det ett nöje att arbeta och slita. Gällde det, kunde han sitta uppe natt efter natt och kalkylera. Duktiga underlydande hade han också. Inspektorn var en praktkarl, och rättaren var ett geni i sin art. Men så kunde Gustaf Boström på Alby också få vad folk han ville. Han behövde icke se på pengar. Ägendomen var skuldfri, och dessutom hade han inne i sitt bankfack i staden åtskilliga fina aktier, som det var ett nöje att klippa kuponger av.
Det var icke tidsfrågan, som hindrade honom att svara med detsamma. Han var rädd för att komma i för intim kontakt med hennes nåd på Bjurnäs. Han var icke säker på att de skulle komma att dra jämt i en så vansklig sak som en bouppteckning. Men däremot fanns det något annat, som frästade honom att svara jakande. Det var unga fröken på Bjurnäs. För henne hade han alltid varit litet svag. Flera gånger hade han på skämt rekommenderat sig som svärson till Per Bjurcrona, varvid denne regelbundet gapskrattat honom mitt i ansiktet och sagt, att han var säker på att hans dotter åtminstone hade så mycket smak att hon icke ville gifta sig med en gammal, flintskallig mastodont, ett yttrande, som icke var så värst träffande men som visade, att svärsonsskapet icke var särdeles efterlängtat från Per Bjurcronas sida.
»Jag förstår, att du måste betänka dig, Gustaf», sade till sist hennes nåd, när han icke svarade. »Du har tillräckligt göra med Alby.»
Hon suckade och makade slöjan längre tillbaka med en mycket behagfullt trött åtbörd.