»Det har jag», sade Gustaf Boström, »men det hindrar icke, att jag skulle kunna hjälpa dig med bouppteckningen.»
»Du är en ängel, Gustaf, det har jag alltid sagt.» Hennes nåds ögon blevo fuktiga av glädje och tacksamhet.
Gustaf Boström bugade sig, där han satt, inför denna överdrivet sköna liknelse och strök tankfullt sin kala hjässa.
»Ni är alldeles utan pengar, tänker jag?» Han såg spörjande på hennes nåd. »Per brukade aldrig ha mycket pengar inne», tillade han.
»Visst är det svårt för oss, nu i synnerhet. Jag trodde Per fått in bra med pengar, när han sålde både Stella och mina vagnshästar för några veckor sedan, men det tycks ha gått redan.»
Hon hade betonat mina vagnshästar väl skarpt. Gustaf Boström tog det åt sig.
»Ja, det var icke jag, som bad att få köpa dem», sade han. »Per kom till mig en dag och ville nödvändigt jag skulle ta dem.»
»Vad gav du?» frågade hennes nåd intresserad.
»Tiotusen. Det var dyrt, för det var bara högerhästen, som var fullblod. Den andra var tvivelaktig och dessutom en smula inhov, vilket jag icke tycker om. Men Per var tydligen i stor förlägenhet och behövde pengar. Han hade några besynnerliga anfäktelser den sista tiden alltsedan han var sjuk och talte alltid om, att det var bäst han ordnade för sig om något skulle hända.»