»Ja, var han gjorde av pengar, det begriper jag rakt icke. I alla händelser fick jag icke något med av de tiotusen, det är då säkert, fast det var mina hästar han sålde. Mina!» utropade hennes nåd patetiskt. »Vad tycker du?»
Gustaf Boström ville icke debattera en så trasslig fråga.
»Han hade troligen affärer, som skulle ordnas», sade han kort.
Hennes nåd förnam skiftningen i rösten.
»Ja, du får icke bli ond på mig, Gustaf! Du vet icke hur svårt jag har det. Alla kommer de till mig och vill jag skall hjälpa och råda och skaffa pengar. Än är det stallet, som skall repareras. Än är det utsäde. Jag vet inte allt. Dessutom skall jag säga dig Gustaf, att Sigrid långt ifrån är samma flicka som förut. Jag vet icke, om det är huvudstadslivet, som förstört henne, men hon har ett sätt och en ton mot mig, som jag som mor absolut icke kan tåla. Absolut icke!»
Hennes nåd reste sig i upprördheten och gick fram till Gustaf Boström.
»Kan du tänka dig vad hon frågade mig i dag, alldeles nyss, innan jag reste hit? Jo, vem som skall styra på Bjurnäs! Har du hört på maken? Liksom någon annan än jag hade att säga där, sedan Per är borta.»
Gustaf Boström hade rest sig också. Han kunde icke sitta inför henne. Dels tillät honom artigheten icke det, dels tvingade hela hennes massiva men dock drottningartade uppenbarelse att stiga upp. Han kunde dock icke underlåta att säga sin innersta mening.
»Nej, bara du kan det, kära Matilda. Att sköta en gård nu för tiden är minsann icke någon lätt sak.»
»Åh, jag har Karlsson.»