»I alla händelser kommer jag över någon av de närmaste dagarna. Karlsson skall alltid kunna ge upplysning om något.»
Gustaf Boström talade länge och ingående med hennes nåd Bjurcrona. Hon kände sig som en helt annan människa, när hon på nytt reste sig.
»Ack, ja», sade hon, »om Per hade varit som du, så att man kunnat tala vid honom. Aldrig fick jag veta något om gården.»
Gustaf Boström var hädisk nog att tänka, att det gjort detsamma, om hon fått veta något eller icke. Han frågade, om han fick lov att bjuda på ett glas vin. Det blev drucket på stående fot, ty hon såg, att han hade bråttom att få slut på samtalet. Hon var bara rädd för att han skulle glömma bort pengarna han talat om förut.
»Nej, nu måste jag fara», sade hon.
»Var nu icke för sträng mot Sigrid», varnade han. »Tänk på att de unga har hetare blod än vi.»
»Ja, bara hon lämnar mig i fred med sitt kält om pengar.»
»Det var sant! Det hade jag glömt bort. Hur mycket behöver du?»
När hennes nåd dröjde med svaret, frågade han:
»Räcker fem tusen? Det är ungefär vad jag har inne. Tur att jag fick från mejeriet i dag, annars hade du fått ta en check, och det är alltid besvärligt.» Han gick bort till skrivbordet och tog fram pengarna samt räckte henne dem.