»Åh, kära Gustaf, det är alldeles för mycket.» Men hon stoppade dem glatt i väskan och sade adjö.
»Vänta en smula», genmälte han. »Först ett kvitto, min nådiga!»
Han log och satte sig ned för att fylla ut en kvittens.
Hennes nåd tyckte det var förfärligt futtigt av den rike patron Gustaf Boström på Alby att komma med sådant, men hon skrev med bibehållen sinnesnärvaro under kvittensen.
»Så där ja, nu är allt bra, hoppas jag. Adjö, kära Gustaf och tack för allt vad jag fått veta. Glöm icke bort oss!»
Hon smålog hult mot honom. Han kände sig nästan som om det varit han, som fått låna och icke hon. Han bugade sig och kysste hennes hand. Hon slog ned slöjan och gick. Han följde henne ända ut till kaleschen och hjälpte henne upp. När hon for, tyckte han, att hon egentligen förtjänat att åka efter de fina vagnshästarna han köpt av Per.
Hennes nåd var lugn och värdig, när hon kom hem. Medvetandet av att ha fem tusen i väskan gav en behaglig trygghetskänsla, och hon förklarade för Sigrid, att Gustaf Boström på Alby sagt, att det visst icke var fråga om att sälja Bjurnäs utan att allt skulle ordna sig, bara man gav sig tid och icke hade för bråttom. Vad reparationerna och allt det andra beträffade, kunde Sigrid säga till folket, att det skulle göras som kapten befallt.
»Ja, det är nog mycket bra, mamma, men varifrån skall vi få pengar?»
Hennes nåd höjde ögonbrynen på det säreget överlägsna viset och förklarade, att det fick stärbhuset betala. Hon hade lärt sig termen under samtalet med Gustaf Boström.
»Stärbhuset?» upprepade Sigrid. »Det är du och jag det. Jag har inga pengar. Jag har inte ens att betala min pension i Stockholm. Pappa glömde skicka mig, och jag är skyldig för flera veckor.»