Hennes nåd öppnade väskan och tog fram en tusenlapp.
»Tag den här och gör upp vad du är skyldig. Resten kan du behålla till småutgifter, och se’n vill jag icke mer höra talas om pengar. Någon av dagarna kommer Torsell och Gustaf och gör bouppteckning. Se till, att vi får en ordentlig middag. Jag är trött och behöver vila.»
Därmed var audiensen slut. Sigrid drog sig tillbaka. Det var icke utan att hon beundrade modern i detta ögonblick för hennes lugn och säkerhet. Det hade hon aldrig trott modern om. Kanske när allt kom omkring det icke var så farligt med gården som fadern föreställt sig.
Sigrid gick genast upp och skrev två brev; det ena till fru Söderblom med pengar i och med begäran att sakerna skulle få stå kvar tillsvidare i rummet; det andra till Erik med utförlig redogörelse av det som hänt. Hon uteslöt dock allt tal om pengar och om faderns bekännelse, men i stället överflödade brevet med ömma ord och försäkringar om att hon snart skulle skriva igen, bara bouppteckningen var över.
Några dagar efteråt kommo patron Boström och häradshövding Torsell körande till Bjurnäs. De satte genast i gång med bouppteckningen. Tack vare Per Bjurcronas enastående ordentlighet i bokföringen och utförliga inventarielistor var det snart gjort.
De båda männen sågo häpna på varann, när resultatet blev klart. Bjurnäs var nästan konkursmässigt. Och ändå hade man att räkna med obekanta skulder kanske, som icke kommo fram förrän man annonserade. Utestående fordringar, som icke funnos i bokföringen, voro däremot säkert mycket små.
»Jag förstår icke hur han kunnat hålla det gående», sade patron Boström och vandrade oroligt fram och tillbaka.
»Han gjorde som andra. Han lånade», sade Torsell försmädligt.
»Hur skall man kunna säga det här åt fruntimren! Det är omöjligt!»
Häradshövding Torsell, som till följd av magsjukdom och överansträngning skrumpit samman nästan till skelettets dimensioner och mycket på grund härav ofta befann sig i ett tillstånd av sardonisk gallfeber, snörpte ihop munnen, stack till med de små, grå, vasst blickande ögonen och sade, i det han lutade sig bakåt i stolen och rullade tummarna: