»Även om man måste medge, att ovetenhet är det lyckligaste stadiet av mänsklig tillvaro, synes det mig vara vår så kallade plikt att icke undanhålla hennes nåd på Bjurnäs så angenäma nyheter. Vad fröken beträffar tycks hon redan på förhand vara invigd icke bara i denna av oss nu hänsynslöst avslöjade hemlighet utan även i andra mer privata, vilka min ställning som kaptens jurist tyvärr förbjuder mig att uppenbara för dig, min käre bror. Hur man skall kunna säga det till fruntimren är icke märkvärdigare än att säga något i allmänhet. Man öppnar munnen och talar. Det är allt. Fröken Sigrid och jag har redan i morse haft ett ingående samtal om andra saker. Efter vad jag kan förstå hör hon till den förnuftiga delen av kvinnosläktet. Hennes nåd Bjurcrona torde däremot svårligen kunna räknas till den kategorien, men även hysteriska kvinnor har en otrolig förmåga att inför stora och avgörande skeden i deras liv behålla sinnesnärvaron under det att de totalt tappar bort den, om de sticker sig på en synål eller biter sig i tungan av misstag. Alltså talar vi.»
Häradshövding Torsell gjorde en paus. Han hade ett retsamt sätt att bygga sina ordperioder. Han menade ingenting därmed. Tvärtom. Han var i grund och botten en hygglig karl, som icke ville någon människa något ont. En människokännare skulle snart funnit dessa motsatser i hans väsen. Gustaf Boström på Alby hade aldrig brytt sig om att försöka tränga till botten av de människor han kände. Han var själv för kemiskt ren till hela sin läggning för att tro att andra personer sade ett och menade ett annat. Han tog folk som de visade sig.
»Gallblåsa!» sade han därför. »Har du då inget hjärta i bröstet?»
»Jo, men det sitter en smula för långt till höger, påstår Enander. Kanske det är därför ...»
»Ordvrängare! Lagvrängare!» bröt Gustaf Boström ut. Men han kunde icke låta bli att skratta. »Alltså du anser, att vi utan omsvep skall säga dem sanningen redan i kväll?»
»Eftersom sträckbänk numera är bortskaffad både ur lagen och rättsmedvetandet, tycker jag det är onödigt att hålla hennes nåd i ovisshet längre. Vi har arbetat i nära två dagar. Vårt arvode blir för stort.» Han smålog och började ordna papperen.
»Arvode! Är du galen, människa? Tror du jag tänker ta betalt för det här?» röt Gustaf Boström till och blev blodröd i ansiktet.
»Nej, men jag», sade advokaten milt och reste sig. »Skall du eller jag säga till?»
Gustaf Boström gick utan ett ord ut ur Per Bjurcronas arbetsrum, där de suttit, och uppsökte hennes nåd.