»Ja, nu är vi färdiga, kära Matilda, om du vill komma in och titta på papperen. Bäst att vi får fatt i Sigrid också.»
Inne i arbetsrummet samlades de. Häradshövding Torsell föredrog utan spår av känsla de torra siffrorna. En del av detaljsiffrorna hoppade han på Gustaf Boströms något kärva uppmaning över. Hennes nåd och Sigrid sutto stilla och lyssnade. Det var mycket, som de icke begrepo, men när Torsell med något höjd röst slöt med orden — boets behållning uppgår således till femtontusentrehundrasextiofyra kronor och sjuttiotre öre — förstodo de fullt att, de voro så gott som ruinerade.
Ingen av de fyra personerna sade ett ord mer. Torsell plockade i papperen. Gustaf Boström stod med pannan tryckt mot fönsterrutan och stirrade ut. Hennes nåd hade sjunkit tillbaka i ena skinnstolen, begravande sina tankar och sin sorg bakom slutna ögonlock, och Sigrid satt borta i ena hörnet av rummet med huvudet nedsänkt. Alla kände de, att siffrorna måtte talat sanning, och att där icke mer fanns att tillägga. De små, obetydliga tio siffrorna, som bara växlade plats på ett stycke papper, hade blivit de talande, de handlande, de mäktiga inne i Per Bjurcronas arbetsrum. Torsell såg dem hopade i långa kolumner, sida efter sida på papperen; Gustaf Boström hörde dem ännu ljuda i öronen på sig; hennes nåd tyckte, att de vältrade fram ur alla skrymslen och gömställen, fast hon fortfarande satt med slutna ögon, och Sigrid kände hur gigantiska väsen svävade över Bjurnäs, beredda att i nästa stund krossa allt. Det var en pinsam tystnad, ungefär som i en rättssal, när dödsdomen fallit.
Torsell fann sig till sist föranlåten att bryta den, men just icke på något behagligt sätt.
»Nu vet visserligen varken patron Boström eller jag, om det finns mera skulder. Innan tre månader gått kan vi icke vara säkra. Kanske hennes nåd känner till om det ännu finns några skulder, som icke kommit med här?»
Frågan var enkel och naturlig, men den hade en egendomlig verkan. Hennes nåd reste sig långsamt och gick ut.
»Jag kan icke — jag kan icke», stammade hon, »icke nu ...»
»Kanske fröken har reda på några?» fortsatte häradshövdingen.
Gustaf Boström vände sig häftigt om. Den där Torsell var ändå för obarmhärtig. Sigrid såg upp med en blick, som kunnat röra sten. Hon var hemskt blek i sorgdräkten.
»Nej», sade hon stilla, »såvida icke mamma ...» Hon erinrade sig med blygsel, att modern kommit hem med pengar. Det kunde icke ha varit annat än Gustaf Boström på Alby, som lånat henne dem. Varför fanns icke något sådant lån upptaget? Hon hade särskilt suttit och lyssnat efter det, därför att det plågat henne, att modern lånat.