I Saltskog kommo tvenne äldre, fina damer på. De hade mycket med väskor, kuddar och kappsäckar med sig. De slogo sig ned mitt emot Sigrid. Av deras samtal förstod hon, att de skulle till Italien. De försökte öppna förbindelse med den vackra, högväxta flickan i svart. Det gick icke. Hon svarade förstrött och kort på deras frågor. Vad hade hon med främmande människor att göra? Hon hade sina egna sorger att tänka på, sina egna bekymmer.
Mest upptogo henne bekymren för Erik. Vad skulle han säga? Vad skulle han tänka? Han kunde icke gärna bli ond över, att hon rest tvärt. Han borde förstå, att ens egen far ändå var närmast. Det var också dumt, att hon icke skrivit några rader till honom själv utan bett fru Söderblom framföra det. Det var icke sagt, att denna förstod att framställa saken såsom den i verkligheten förhöll sig.
Jag kunde gärna bett henne lämna fram telegrammet, tänkte Sigrid. Kanske han rent av inbillar sig, att jag gett mig av från honom. Han är svartsjuk nog. Vilket förfärligt uppträde hade han icke ställt till, när hon förklarat, att hon icke ville förlova sig med honom utan att först inhämta faderns samtycke. Han hade rent av framkastat, att hon var kär i någon annan. Hur hade han icke nedsatt sig själv för att förklara anklagelsens sannolikhet. Hon var den vackra och glada fröken Bjurcrona och han den fule och tväre doktor Lindstål. Hon hade anor och släkt. Han var anlös, släktlös, oäkta. Hur hade hon inte fått smeka och trösta honom, lugna och kyssa honom. Det var just kraften, ursprungligheten i honom hon älskade. Han var någonting, som bröt av från den omgivning hon var van att röra sig i. Hon kunde ofta stöta sig på hans rättframhet, hans öppenhjärtlighet. Hon var mer van vid omskrivningar. I hennes kretsar talte man icke om att någon var oäkta utan att modern eller fadern var okänd. Stockholmsvistelsen hade visserligen fört henne in i verkligt fina kretsar, där man ändå svor friskt och talade söderamerikanska. Erik gjorde ingendera delen. Tvärtom predikade han alltid om att svordomars användande bevisade brist på ordförråd hos vederbörande. Vad söderamerikanskan beträffade, var dess användning ett dumt försök att spela kvick. Det var helt enkelt ett tjuvspråk och borde endast brukas av slöddret. De bildade borde hålla sig för goda att blanda sig med packets vanor.
Sigrid hade en gång kallat honom bildningsaristokrat för att reta honom. Han hade nämligen något rakryggat över sig som kom henne att känna sig underlägsen. Dessutom visste han mycket mer än hon. Han behärskade förutom den del av läkarevetenskapen, som han ägnade sig åt, en hel del sociala spörsmål. I Sigrids värld var han därför en uppenbarelse från en annan planet. På Bjurnäs och gårdarna omkring talade man lantbruk, hästavel, påläggning och trädgårdsodling.
Sigrid suckade så pass högt att de gamla damerna sporde, om hon var dålig. Hon reste sig och gick och satte sig på en annan plats. Hon kände sig vresig, ovänligt stämd mot allt och alla. Att den där olyckan skulle hända just nu!
Hon rodnade av skam över sina egna tankar. Men så tröstade hon sig med Eriks ständiga livsvisdom — man skall alltid vara egoist, ty då är man sann mot sig själv.
Det var som om de orden skänkte henne ro. Hon började slumra till och nickade till ro vid vagnens gungande rörelse. Hon vaknade flera gånger på natten och såg sig omkring men orkade icke tänka mer.
Hon vaknade vid att konduktören rörde vid henne och nämnde stationsnamnet. Hon for upp, grep sin kappsäck och kom av i sista stund. Det var en mycket snäll konduktör, som låtit tåget vänta.
Det var hemskt kallt ute. Stjärnorna brunno ännu på den mörkblå himlen. Utanför stationshuset såg hon Freja framför Katrineholmskärran. Magnusson tordes tydligen icke lämna henne, där hon trampade och dansade framför vagnen av oro över det bortrusande tåget.
Stationskarlen, som stinsade och som kände fröken Bjurcrona, hjälpte henne bort med kappsäcken.