Jag borde ha skrivit, tänkte Erik.
Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så säker på sin sak, att han betalade och lät skjutsen fara. I allra värsta fall får jag väl skjuts härifrån, intalade han sig.
Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var grönt av ärg, men siffertalen och strecken inne i ringen kunde ännu urskiljas. Planen var fint krattad, och Erik skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde de symetriska ränderna. På var sin sida om alléen stodo två jättestora, flata, gröna skålar med blommor i.
När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den tunga ekdörren med de massiva beslagen i järn och det väldiga låset. I nyckelhålet på insidan satt en stor nyckel.
Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, som ledde upp till övre våningen. En mycket nött, röd matta fasthållen av skinande, blanka mässingsstänger, täckte trappstegen. Luften var underligt unken och kylig trots värmen ute. Det luktade källare. De båda riddarrustningarna borta i nischerna sågo icke värst fina ut. Vilket valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. Och tegelgolv runt muren.
En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig tjänarinna kom ut och frågade, vem som söktes.
Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken Sigrid Bjurcrona.
»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är bara över i ladugården. Var så god och stig upp.»
Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter.
»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon.