Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte i sitt stilla sinne — jaså, hon kallas hennes nåd.
Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade hon honom, i det hon lovade, att hon genast skulle säga till fröken så fort denna kom. Han tackade och sade, att det visst icke var någon brådska.
Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att förstå varför den gamla hade kallat det för biblioteket, när hon bett honom stiga in. Det fanns visserligen ett par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, men av böcker syntes icke ett spår. Troligen stodo de instängda bakom glasrutorna och gardinerna. En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med trästativ stod uppe på ett av skåpen och på det andra satt en något ruggig, uppstoppad uv och glodde med ett gult öga. Det andra hade tydligen fallit ur för länge sedan, ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde en karta över Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var roligt naiv i sin topografiska utstyrsel. På ömse sidor om den hängde ett par stick ur Suecia antiqua.
Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på skrivbordet lågo visserligen en del papper och en portfölj, men ändå verkade det hela fridfullt avsomnat, dött. Erik gick fram till fönstret. Det var en gladare och friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några ställen plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom en kyrka. Rätt under fönstret fanns en rundel med grönt och stamrosor, som nyligen tycktes ha rests upp, ty de voro ännu utan blad.
Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig om. Det var Sigrid, som kom. Han hade icke gjort upp någon som helst plan hur han skulle börja eller tala. Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne i famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. Han tog ett steg framåt, så stannade han.
Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren föreföll honom så främmande. Han kände knappt igen henne. Hon hade, tyckte han, blivit längre, rakare, stelare. Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr. Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde det. Han hade aldrig sett henne annat än i mjuka, ljusa blusar eller i urringade toaletter. Belysningen borta vid dörren var icke så stark, men det föreföll honom som om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. Det låg något stramt, otillgängligt över henne, där hon fortfarande stod kvar borta vid dörren utan att säga ett ord. Var hon förorättad därför att han vågat komma?
»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men ditt brev ...»
»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade jag kunnat hämta dig vid stationen?»
Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det slog honom så dum han i grunden varit. Det såg onekligen märkvärdigt ut, att han kom åkande med gästgivareskjuts till Bjurnäs, när han ändå — — —.