»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan han hunnit svara.
Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut handen.
»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. Hennes förr så strålande blick hade fått melankoliens slöja över sig, men ändå hade den liksom blivit mer tindrande, mer extatisk. Han hade förr sett den blicken på sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma blick, som hörde ihop med stigmatiseringen. Han vågade icke kyssa hennes läppar. Han kysste hennes hand.
»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol och satte sig själv. Han hade icke släppt hennes hand. Nu lade han sin andra hand över hennes. Så sutto de tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick en ström av outtalade frågor från honom. Det var som om hon hört dem alla.
Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad är det för hemligheter du bär på? Det är icke sorgen endast, som gjort din blick så tindrande av ett inre ljus, det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för dig? Har din moder sagt något? Eller älskar du en annan?
Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända tills hennes ögon började fuktas och den ena tåren efter den andra trillade utefter kinderna.
Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre mellan deras stolar än att de kunde famna varandra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och grät stilla.
Han strök hennes vågiga, mörka hår.
»Älskade — älskade», viskade han.
»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.»