När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna.
»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara ostörda. Mamma är icke uppe ännu, men ändå ...»
Han kysste hennes mun, hennes våta kinder.
»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig undan. Hon torkade sina tårar, och de följdes ut. Ingen tycktes se dem. Fortfarande samma öde sandplan med sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande om likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några karlar grävde, förbi gamla krokiga, blommande fruktträd, från vilka blommen snöat ned på gången. Hon förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, förbi kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som skyddat mot vintern, ännu lågo kvar. Hon förde honom längs kantrabatter fulla av narcisser och tulpaner, penséer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. Hon bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet på hans rock.
»Vad ni har vackert här», sade han.
Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset.
»Där», sade hon. Han smålog.
Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras hjärtan.
»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke alltför långt från varandra. »Tala nu», bad hon.
»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade han. »Det förmedlar bättre övergången av mina ord.» Han inbillade sig, att han kunde skämta en smula.