»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick ditt brev», började han. »Först tänkte jag skriva till dig. Det förstod jag var omöjligt. Du lämnade icke ett enda skäl i ditt brev, inga skäl att bemöta. Hela ditt brev innehöll egentligen endast ett — jag kan icke. Varför kan du icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti, i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det har vi talat så ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. Allt är sig i huvudsak likt efter vad jag kan förstå. Vi håller av varandra. Jag förstår naturligtvis din sorg efter din far och respekterar din känsla för din mor, men jag begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon skilsmässa mellan oss två.»
Hans röst hade fått en något strävare klang. Han tog av sig hatten och lade den på bänken bredvid. Hennes hållning började oroa honom. Nyss när de passerade trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och bli gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med hennes livlöst verkande hand i sin, insåg han, att det skulle bli en svår strid att vinna henne tillbaka från denna andra besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i. Han kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. Han blev rädd.
»Se på mig», bad han.
Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i de kära, blå ögonen. Och vad munnen var smärtsamt sluten.
»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan dig, det vet du. Vi har redan växt fast tillsammans. Jag brukar aldrig begagna svulstiga ord, det vet du, Sigrid, men det säger jag, överger du mig nu så är jag slut. Ja, icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer att ta skada till detta vad människorna plägar kalla själ. Du skriver, att du icke kan. Varför kan du icke? Du är ung och fri. Du har naturlig, okränkbar och helig rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan ta ifrån dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför måste du? Det enda måste, som du behöver lyda, sitter i ditt eget hjärta. Är ditt hjärta mer bundet vid din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår jag det och skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din kärlek till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste den enligt naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall vänta. Det lovar jag tills din sorgetid gått ut. Jag kan gott vara ensam ännu några år. Jag är van att vara ensam i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller mor att trösta.»
Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig idéförbindelse kom hon att tänka på Johan, på faderns oäkta son nere i Gränna. Vad livet var svårt! Andras gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om Erik, men det var även synd om Johan. Det var synd om alla, alla, henne själv också.
Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt mot honom. Det var svårt att blotta allt. Johan kunde hon absolut icke tala om. Det var faderns och hennes hemlighet, som ingen människa någonsin skulle få blicka in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att behöva skämmas för. Den ekonomiska ställningen var en olycka, medan däremot det andra var ett brott, en skam. Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan av lusthuset och vände ryggen mot henne. Grät han?
»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke.
»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, talade han om för mig, att vi voro nästan ruinerade.»