Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta om mot henne och gick fram till henne. Hon såg upp mot honom. Underligt, det tycktes nästan som om underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen och satte sig vid hennes sida.
»Vidare! Berätta», bad han.
»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och hjälpa mamma, ty annars skulle allt gå på tok.»
»Och det lovade du?»
Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt.
»Nej, Erik, det gjorde jag icke.»
»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När du inte har ...»
»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han mig, om jag var bunden vid någon annan. Det svarade jag icke heller på. Då sade han, att vi icke mer skulle tala om saken.»
»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att han begärt, att du skulle offrat dig, när du var bunden vid mig.»
»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom det aldrig. Men han kanske anade det.»