IV.
FRITIOFS FRIERI.
Väl klingar sången i Fritiofs sal, 1 och skalderna prisa hans ättartal. Men sången gläder ej Fritiof, han hör ej, vad skalden kväder.
Och jorden har åter klätt sig grön, 2 och drakarna simma igen på sjön. Men hjältesonen han vandrar i skogen och ser på månen.
Nyss var han likväl så lycklig, så glad, 3 ty muntre kung Halvdan till gäst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin sköna syster.
Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4 och kände tillbaka en tryckning ibland och såg betagen alltjämt på de kära, de ädla dragen.
De taltes vid om de glada dar, 5 då morgonens dagg låg på livet kvar, om barndomsminnen, de rosengårdar i ädla sinnen.
Hon hälsade honom från dal och park, 6 från namnen, som grodde i björkens bark, och från den kullen, där ekarna frodas i hjältemullen.
"Det var ej så trevligt i kungens gård, 7 ty Halvdan var barnslig och Helge hård. De kungasöner de höra ej annat än lov och böner.
Och ingen—här rodnade hon som en ros—, 8 åt vilken en klagan kunde förtros! I kungasalar hur kvavt var det där mot i Hildings dalar!