Och duvorna, som de matat och tämt, 9 nu voro de flugna, ty höken dem skrämt. Ett par allena var kvar; av de tvenne tag du den ena!
Den duvan hon flyger väl hem igen, 10 hon längtar, som andra, väl till sin vän. Bind under vingen en vänlig runa! det märker ingen."
Så sutto de viskande dagen om, 11 de hviskade ännu, när kvällen kom, som aftonvindar om våren viska i gröna lindar.
Men nu är hon borta, och Fritiofs mod 12 är borta med henne. Det unga blod i kinden stiger, han lågar och suckar alltjämt och tiger.
Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev, 13 och glad for hon av med sitt kärleksbrev; men ack, tillbaka hon vände ej mer, hon blev hos sin maka.
Det väsen behagade icke Björn. 14 Han sade: "Vad fattas vår unga örn, så tyst, så sluten? Är bröstet träffat, är vingen skjuten?
Vad vill du? Ha vi ej i överflöd 15 det gula fläsk och det bruna mjöd och skalder många? Det tar aldrig slut på de visor långa.
Sant nog, att gångaren stampar i spilt; 16 på rov, på rov skriker falken vilt. Men Fritiof jagar i molnen allena, och tärs och klagar.
Ellida hon har ingen ro på våg, 17 hon rycker alltjämt på sitt ankartåg. Ligg still, Ellida! ty Fritiof är fredlig, han vill ej strida.
Den strådöd är också en död: till slut 18 jag rister, som Oden, mig själv med spjut. Det kan ej fela, vi bliva välkomna hos blåvit Hela."