Då steg Fritiof upp och lade 10 Hildings hand i sin och sade: "Fader, jag har svarat redan, du har hört min själs beslut.
Rid att Beles söner lära, 11 vad jag sagt! De kränkt min ära, inga band vid dem mig fästa, aldrig blir jag deras man."
"Väl, din egen bana vandra! 12 Ej kan jag din vrede klandra; Oden styre till det bästa!" sade Hilding och försvann.
VII.
FRITIOFS LYCKA.
Kung Beles söner gärna dragé 1 från dal till dal att be om svärd! Mitt få de ej; i Balders hage där är min valplats, är min värld. Där vill jag ej tillbaka blicka på kungars hämnd, på jordens sorg, men endast gudars glädje dricka tvemännings med min Ingeborg.
Så länge ännu solen tömmer 2 sin purpurglans på blomstren varm, likt rosenfärgat skir, som gömmer en blomstervärld, min Ingborgs barm; så länge irrar jag på stranden, av längtan, evig längtan tärd, och ritar suckande i sanden det kära namnet med mitt svärd.
Hur långsamt gå de tröga stunder! 3 Du Dellings son, vi dröjer du? Har du ej skådat berg och lunder och sund och öar förrän nu? Bor ingen mö i västersalar, som väntar dig för länge sen och flyger till ditt bröst och talar om kärlek först, om kärlek sen?
Dock äntligt trött av vägens möda, 4 du sjunker ned ifrån din höjd, och kvällen drar det rosenröda sparlakanet för gudars fröjd. Om kärlek viska jordens floder, om kärlek viskar himlens fläkt. Välkommen, natt, du gudars moder, med pärlor på din bröllopsdräkt!
Hur tyst de höga stjärnor skrida, 5 likt älskarn till en mö på tå! Flyg över fjärden, min Ellida! Skjut på, skjut på, du bölja blå! Där borta ligga gudens lunder, till goda gudar styra vi, och Balderstemplet står därunder, med kärlekens gudinna i.