Hur lycklig träder jag på stranden! 6 Du jord, jag ville kyssa dig, och er, I blommor små, som randen med vitt och rött den krökta stig! Du måne, somj ditt skimmer tömmer kring lund och tempel, hög och vård, hur skön du sitter där och drömmer, lik Saga i en bröllopsgård!
Vem lärde dig, du bäck, som talar 7 med blommorna, min känslas röst? Vem gav er, Nordens näktergalar, den klagan, stulen ur mitt bröst? Med kvällens rodnad alfer måla min Ingborgs bild på mörkblå duk; den bilden kan ej Freja tåla, hon blåser bort den, avundsjuk.
Dock, gärna hennes bild försvinne! 8 Där är hon själv, som hoppet skön och trogen som ett barndomsminne; hon kommer med min kärleks lön. Kom, älskade, och låt mig trycka dig till det hjärta, du är kär! Min själs begär, min levnads lycka, kom i min famn och vila där!
Så smärt som stjälken av en lilja, 9 så fyllig som en mognad ros! Du är så ren som gudars vilja och dock så varm, som Freja tros. Kyss mig, min sköna! Låt min låga få genomströmma även dig! Ack! jordens rund och himmelns båga försvinna, när du kysser mig.
Var icke rädd, här finns ej fara; 10 Björn står där nere med sitt svärd, med kämpar nog att oss försvara, om det behövdes, mot en värld. Jag själv, o att jag strida finge för dig, som jag dig håller nu! Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du!
Vad viskar du om Balders vrede? 11 Han vredgas ej, den fromme gud, den älskande, som vi tillbede, vårt hjärtas kärlek är hans bud: den gud med solsken på sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans kärlek till sin Nanna, som min till dig, så ren, så varm?
Där står hans bild, han själv är nära, 12 hur milt han ser på mig, hur hult! Till offer vill jag honom bära ett hjärta varmt och kärleksfullt. Böj knä med mig! Ej bättre gåva, ej skönare för Balder fanns än tvenne hjärtan, vilka lova varann en trohet, fast som hans.
Till himmeln mera än till jorden 13 min kärlek hör, försmå ej den! I himmeln är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O den som ren däruppe vore! O den som nu med dig fick dö och segrande till gudar före i famnen på sin bleka mö!
När då de andra kämpar rida 14 ur silverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mor kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum av gull, med dig jag ensamt skulle klinga och viska öm och kärleksfull.
En lövsal ville jag oss bygga 15 på näset vid en mörkblå bukt. Där låge vi i skuggan trygga av lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände —hur klart, hur härligt är dess bloss!— till gudarna vi återvände, och längtade dock hem till oss.