Ingeborg. Omöjligt!

Fritiof. Hör mig, hör mig, förrn du svarar! Din vise broder Helge tycks ha glömt, att Angantyr var vän utav min fader, liksom av Bele; kanske giver han 185 med godo vad jag fordrar; men om icke, en väldig övertalare, en skarp, har jag, han hänger vid min vänstra sida. Det kära guldet skickar jag till Helge, och därmed löser jag oss bägge från 190 den krönte hycklarns offerkniv för alltid. Men själva, sköna Ingborg, hissa vi Ellidas segel över okänd våg; hon gungar oss till någon vänlig strand, som skänker fristad åt en bil tog kärlek. 195 Vad är mig Norden, vad är mig ett folk, som bleknar för ett ord av sina diar och vill med fräcka händer gripa i mitt hjärtas helgedom, mitt väsens blomkalk? Vid Freja, det skall icke lyckas dem. 200 En usel träl är bunden vid den torva, där han blef född, men jag vill vara fri, så fri som bergens vind. En handfull stoft utav min faders hög och en av Beles få ännu rum om skeppsbord; det är allt 205 vad vi behöva utav fosterjorden. Du älskade, det finns en annan sol än den, som bleknar över dessa snöberg; det finns en himmel, skönare än här, och milda stjärnor med gudomlig glans 210 se ner därfrån i varma sommarnätter, i lagerlundar på ett troget par. Min fader, Torsten Vikingsson, for vida omkring i härnad och förtalte ofta vid brasans sken i långa vinterkvällar 215 om Greklands hav och öarna däri, de gröna lunder i den blanka böljan. Ett mäktigt släkte bodde fordom där och höga gudar uti marmortempel. Nu stå de övergifna, gräset frodas 220 å öde stigar, och en blomma växer ur runorna, som tala forntids vishet; och smärta pelarstammar grönska där, omlindade av Söderns rika rankor. Men runtomkring bär jorden av sig själv 225 en osådd skörd, vad människan behöfver, och gyllne äpplen glöda mellan löven, och röda druvor hänga på var gren och svälla yppiga som dina läppar. Där, Ingeborg, där bygga vi i vågen 230 ett litet Norden, skönare än här; och med vår trogna kärlek fylla vi de lätta tempelvalven, fägna än med mänsklig lycka de förgätna gudar. När seglarn då med slappa dukar gungar 235 —ty stormen trivs ej där—förbi vår ö i aftonrodnans sken och blickar glad från rosenfärgad bölja upp mot stranden, då skall han skåda uppå templets tröskel den nya Freja—Afrodite, tror jag, 240 hon nämns i deras språk—och undra på de gula lockar, flygande i vinden, och ögon, ljusare än Söderns himmel. Och efter hand kring henne växer opp ett litet tempelsläkte utav alfer 245 med kinder, där du tror att Södern satt i Nordens drivor alla sina rosor.— Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står all jordisk lycka för två trogna hjärtan! Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250 hon följer villigt med och bygger dem ett Vingolv redan här inunder molnen. Kom, skynda! varje ord, som talas än, tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet. Allt är berett, Ellida spänner redan 255 de mörka örnevingarna till flykt, och friska vindar visa vägen från, för evigt från den vantrofyllda stranden. Vi dröjer du?

Ingeborg. Jag kan ej följa dig. 270

Fritiof. Ej följa mig?

Ingeborg. Ack, Fritiof, du är lycklig! Du följer ingen, du går själv förut, som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret din egen vilja står och styr din fart 265 med stadig hand utöver vreda vågor. Hur annorlunda är det ej med mig! Mitt öde vilar uti andras händer, de släppa ej sitt rov, fastän det blöder; och offra sig och klaga och förtyna 270 i långsam sorg är kungadotterns frihet.

Fritiof. Är du ej fri, så snart du vill?—I högen din fader sitter.

Ingeborg. Helge är min fader, är i min faders ställe; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjäl sin lycka ej, hur nära ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig lös ifrån de band, varmed Allfader fäst invid den starke hennes svaga väsen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon: med vågen stiger hon, med vågen faller, och seglarns köl går över henne fram och märker icke, att han skär dess stängel. Det är nu hennes öde; men likväl, 285 så länge roten hänger fast i sanden, har växten än sitt värde, lånar färgen av bleka syskonstjärnor ovanfrån, en stjärna själv uppå de blåa djupen. Men rycker hon sig lös, då driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den öde böljan. Förliden natt—den natten var förfärlig, jag väntade dig ständigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar med svarta lockar, gingo jämt förbi 295 mitt vakna öga, brinnande och tårlöst; och Balder själv, blodlöse guden, såg med blickar fulla utav hot uppå mig— förliden natt har jag betänkt mitt öde, och mitt beslut är fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar. Dock var det väl, att jag ej hört dig då med dina öar, diktade i molnen, där aftonrodnan ligger ständigt kring en enslig blomstervärld av frid och kärlek. 305 Vem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar, de länge tystade, stå upp igen och viska i mitt öra med en röst så välbekant, som vore det en systers, så öm, som vore det en älskares. 310 Jag hör er icke, nej, jag hör er icke, I lockande, I fordom kära stämmor! Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern? Jag är för blek för rosorna däri, för färglöst är mitt sinne för dess glöd, 315 det skulle brännas av den heta solen, och längtansfullt mitt öga skulle se mot Nordens stjärna, vilken står alltjämt, en himmelsk skiltvakt, över fädrens gravar. Min ädle Fritiof skall ej flykta från 320 det kära land han föddes att försvara, skall icke kasta bort sitt rykte för en sak så ringa som en flickas kärlek. Ett liv, där solen spinner, år från år, den ena dagen alltid lik den andra, 325 ett skönt men evigt enahanda är för kvinnan endast; men för mannens själ, och helst för din, blev livets stiltje tröttsam. Du trives bäst, där stormen tumlar kring på skummig gångare utöver djupen 330 och på din planka, uppå liv och död, du kämpa får med faran om din ära. Den sköna öknen, som du målar, bleve en grav för bragder, icke födda än, och med din sköld förrostades jämväl 335 ditt fria sinne. Så skall det ej vara! Ej skall jag stjäla bort min Fritiofs namn ur skaldens sånger, icke jag skall släcka min hjältes ära i dess morgonrodnad. Var vis, min Fritiof, låt oss vika för 340 de höga nornor, låt oss rädda ur vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära, vår levnads lycka kan ej räddas mer: vi måste skiljas.

Fritiof. Varför måste vi? 345 För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne!

Ingeborg. För det mitt värde räddas bör och ditt. Fritiof. På mannens kärlek vilar kvinnans värde.

Ingeborg. Ej länge älskar han den, han ej aktar.