Så kvad den vilde. Med sorg sig skilde hans trogna stäv 105 från välkänd säv. Han vaggar sakta bland skär, som vakta ännu i Nord den grunda fjord. 110 Men hämnden vakar: med tio drakar kung Helge sam i sundet fram. Då ropte alla: 115 "Nu kung vill falla. Ett slag han ger; ej trives mer valhallasonen inunder månen, 120 vill ovanom, varfrån han kom; den gudabloden vill hem till Oden."
Knappt var det sagt, 125 förrn osedd makt vid köln sig hakar på Helges drakar. Allt mer och mer de dragas ner 130 till Ranas döda, och själv med möda kung Helge sam från halvdränkt stam.—
Men Björn den glade 135 log högt och sade: "Du asablod, den list var god. Mig ingen sporrat, jag skeppen borrat 140 förliden natt, ett lovligt spratt! Jag hoppas, Bana af gammal vana dem håller kvar; 145 men skada var, att icke drotten gick med till botten."
I vredesmod kung Helge stod, 150 knappt frälst ur vågen. Han spände bågen, stålgjuten, rund, mot klippig grund. Han själv ej kände, 155 hur hårt han spände, tills med en klang stålbågen sprang.
Men Fritiof väger sin lans och säger: 160 "En dödsörn bär jag bunden här. Om ut den flöge, då låge höge kungsniding fälld 165 för våld och väld. Men frukta icke, min lans ej dricke den feges blod! Den är för god 170 för de bedrifter. På runogrifter han ristas må, men icke på de nidingsstänger, 175 där ditt namn hänger. Ditt mandomsrön försjönk i sjön. Till lands ej heller det mycket gäller. 180 Rost bryter stål, ej du; ett mål mer högt än detta vill jag mig sätta. Giv akt, hur vitt 185 det går från ditt."—
Då tar han furen, till åra skuren, en mastfur fälld i Gudbrands däld. 190 Han tar dess make och ror sin drake. Han ror med kraft: som rörpils skaft, som kallbräckt klinga, 195 de åror springa.—
Nu sol går opp bak fjällens topp, och vinden ljuder från land och bjuder 200 var våg till dans i morgonglans. På böljans toppar Ellida hoppar i fröjd åstad; 205 men Fritiof kvad:
"Heimskringlas panna, du höga Nord! Jag får ej stanna uppå din jord. 210 Från dig att stamma jag yvs med skäl. Nu, hjälteamma, farväl, farväl!
Farväl, du höga 215 valhallastol, du nattens öga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjältens själ, 220 du stjärnevimmel, farväl, farväl!
Farväl, I fjällar, där äran bor! I runohällar 225 för väldig Tor! I blåa sjöar, jag känt'å väl, I skär och öar, farväl, farväl! 230