Farväl, I högar vid bölja blå, dem linden snögar sitt blomdoft på; men Saga dömer 235 med rättvis själ vad jorden gömmer: farväl, farväl! Farväl, I lunder, I gröna hus, 240 jag lekt inunder vid bäckens sus! I barndomsvänner, som ment mig väl, jag än er känner; 245 farväl, farväl! Min kärlek gäckad, min gård är bränd, min ära fläckad, i landsflykt sänd! 250 Från jord vi vädje till havet väl, men livets glädje, farväl, farväl!"
XV.
VIKINGABALK.
Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida 1 som jagande falk; men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
"Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr 2 blott fiender stå. Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himmeln den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott 3 en aln långt är svärdet hos Frej. Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är 4 lustigt på stormande hav. Låt det gå, låt det gå! den, som stryker, är feg; förrn du stryker, gå hellre i krav!
Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: var det 5 Freja, hon sveke dig dock; ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät är den flygande lock.
Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, om du 6 endast med sansning det bär: den, som raglar å land, kan stå upp, men till Ran, till den sövande, raglar du här.
Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men 7 den svage ej vägre dig tull! Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, och ditt stål är så gott som hans gull.