Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den 8 faller, beklaga ej dig! Men sjökonungen själv kastar tärningen ej, han behåller blott äran för sig.
Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går 9 hett under sköldarna till; Om du viker ett steg, har du avsked från oss, det är lagen, gör sen som du vill!
När du segrat, var nöjd! Den, som beder om frid, har 10 ej svärd, är din fiende ej; bön är valhallabarn, hör den bleknades röst, den är niding, som ger henne nej.
Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst 11 eller panna det står; låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om men ej förr, vill du hälsas för vår."—
Så han ristade lag, och hans namn med var dag växte 12 vida på främmande kust, och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans kämpar de stridde med lust.
Men han själv satt vid rodret och blickade mörk, han 13 såg ned i det vaggande blå: "Du är djup; i ditt djup trives friden kanske, men hon trives ej ovanuppå.
Är den Vite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill 14 falla, om så är bestämt; men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka mitt sinne alltjämt."—
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, stiger 15 djärvt som den vilade örn, och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg 16 på den skummande grav, och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom han till Grekelands hav.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de 17 lutande templen uti, vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som älsken, I veten det, I!