Kung Ring med sin drottning till gästabud far, 1 på sjön står isen så spegelklar.
"Far ej över isen", den främling sad': 2 "han brister, för djupt är det kalla bad."—
"Kung drunknar icke så lätt", sad' Ring, 3 "den, som är rädd, kan gå sjön omkring."
Den främling blickar så mörk med hot, 4 han spänner stålsko i hast på fot.
Slädtravarn sätter med makt åstad, 5 han frustar lågor, han är så glad.
"Sträck ut", skrek kungen, "min travare god, 6 låt se, om du är av Sleipners blod!"
Det går, som stormen går över sjön, 7 den gamle ej aktar sin drottnings bön.
Men stålskodd kämpe står heller ej still, 8 han far dem förbi, så snart han vill.
Han ritar mång' runa i isens famn, 9 skön Ingeborg åker över sitt namn.
Så ila de fram på den glatta ban, 10 men under dem lurar den falska Ran.