"Icke", svarar Fritiof dyster, "kom jag som en tjuv till dig; 23 ville jag din drottning taga, säg, vem skulle hindrat mig? Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än. O jag dåre! halvsläckt låga tände jag på nytt igen.
I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej där, o kung! 24 Oförsonta gudars vrede vilar på mitt huvud tung. Balder med de ljusa lockar, han, som har var dödlig kär, se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är.
Ja, jag stack i brand hans tempel; varg i veum heter jag; 25 när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm, fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm.
Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer, 26 marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger. Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring, solen i mitt liv är slocknad, bara mörker runtomkring.
Därför, hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god! 27 Bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod; vifta vingarna i molnen, väsande de vågor skär, flyg så långt som stjärnan leder, som besegrad bölja bär!
Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst! 28 När det dånar runtomkring mig, då är lugn i Fritiofs bröst. Sköldeklang och pilregn, gubbe! Mitt i havet slaget står, och jag stupar glad, och renad till försonta gudar går."
XX.
KUNG RINGS DÖD.
Gullmanig fåle, 1 Skinfaxe, drager vårsol ur vågen mer härlig än förr. Morgonens stråle, dubbelt så fager, leker i kungssal: det klappar på dörr.
Sorgsen i hågen 2 Fritiof inträder, blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst häves som vågen. Främlingen kväder avskedets kväde med darrande röst: