Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel ifrån kvist: 13 "Skynda, Fritiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist! Tag hans drottning, dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst, intet mänskligt öga ser dig, och den djupa grav är tyst."—
Fritiof lyssnar: Hör! då sjunger snövit fågel ifrån kvist: 14 "Ser dig intet mänskligt öga, Odens öga ser dig visst. Niding, vill du mörda sömnen? Vill du värnlös gubbe slå? Vad du vinner, hjälterykte vinner du dock ej därpå."—
Så de bägge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Fritiof tog, 15 slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog. Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par som en harpoton den andra klingande mot solen far.
Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd, 16 ljuvligt sover man i skuggan, skyddad av den tappres svärd. Dock, var är ditt svärd, o främling? Blixtens broder, var är han? Vem har skilt er, I, som aldrig skulle skiljas från varann!"—
"Lika mycket", Fritiof sade, "svärd jag finner nog i Nord; 17 skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord. Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem, sömnen är ej säker för dem, silverlockar reta dem."—
"Jag har icke sovit, yngling, jag har blott dig prövat så; 18 obeprövad man och klinga litar ej den kloke på. Du är Fritiof, jag har känt dig, alltsen i min sal du steg, gamle Ring har vetat länge, vad hans kloke gäst förteg.
Varför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn? 19 Varför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn? Äran, Fritiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag, blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.
Ryktet talte om en Fritiof, människors och gudars skräck, 20 sköldar klöv och tempel brände den förvågne lika käck. Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land, och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.
Varför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång; 21 livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärksgång. Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömt; jag har prövat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.
Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in; 22 tag mitt rike då, o yngling! tag min drottning, hon är din. Bliv min son till dess och gästa i min kungssal som förut! Svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut."—