Se, där kommer jaktens drottning! Arme Fritiof, se ej dit! 3 Som en stjärna på en vårsky sitter hon på gångarn vit, hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två, och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! 4 Akta dig, det liv är smidigt, akta dig, den barm är full! Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind, hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!
Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, över berg och dal! 5 Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal. Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem, men med spjutet sträckt framför sig är valkyrjan efter dem.
Gamle kungen kan ej följa jakten, som hon flyger fram, 6 ensam vid hans sida rider Fritiof, tyst och allvarsam. Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans kvalda bröst, och varthelst han än sig vänder, hör han deras klagoröst.
"O! vi övergav jag havet, för min egen fara blind? 7 Sorgen trivs ej rätt på vågen, blåser bort med himmelns vind. Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans, och de mörka tankar vika, bländade av vapnens glans.
Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår 8 sina vingar kring min panna; som en drömmande jag går, kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än, som hon svor,— hon bröt den icke, grymma gudar bröto den.
Ty de hata mänskors ätter, skåda deras fröjd med harm, 9 och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm. Vad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris, men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjälk med is."
Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal, 10 dyster, hopträngd mellan bergen, överskyggd av björk och al. Där steg kungen av och sade: "Se, hur skön, hur sval den lund! Jag är trött, kom låt oss vila! Jag vill slumra här en stund."—
"Icke må du sova, konung; kall är marken här och hård, 11 tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård."— "Sömnen, som de andra gudar, kommer, när vi minst det tro", sade gubben. "Unnar gästen ej sin värd en timmes ro?"
Då tog Fritiof av sin mantel, bredde den på marken hän, 12 och den gamle kungen lade tryggt sitt huvud på hans knän, somnade så lugnt, som hjälten somnar efter stridens larm på sin sköld, så lugnt, som barnet somnar på sin moders arm.