ORESTES.
O ve!
Ej finns ett säkert tecken uppå mannamod;
Förty förvirring är de dödliges natur.
Jag ofta sett, att sonen utaf ädel far
Blef usling; sett af slema fäder goda barn; 370
Sett armod uti rike mannens tankesätt,
Men höga tankar hos den läge bettlaren.
Hur skall alltså man dömma rätt i sådan sak?
Kanhända efter rikdom? dålig domare!
Än efter dem som intet ha? nej, armoden 375
Är krämpig, och i nödens stund lär mannen svek.
Än efter vapnen? Ho, då han lansudden såg,
Intygade väl rätt, hvem som den tappre är?
Det bästa blir, att lemna sådan sak derhän.
Ty denne mannen, hvarken bland Argeier stor, 380
Ej heller uppblåst af sin ätts förmenta glans,
Men utur hopen en, befunnits har brakarl,
Er sansen, J, som, utaf toma fördomar
Uppfyllde, ståten och, på tonen, menskorna
Bedömmen och, på umgängssättet, ädlingar! 385
De ädle männer ensame förvalta väl
Så stad, som hus; men toma kroppar utan själ,
De äro stoder uppå torg: — I härnaden
Den starke armen, som den svage, skördas hän:
Och sådant allt beror af tapperhet och art. 390
Derför — han är det värd, tillstädes eller ej,
Agamemnons son, för hvars skull hit vi kommit ha —
Nu låtom oss mottaga bjudningen; välan,
J tjenare, vi måste in; den fattige
Mer än den rike vare mig välvillig värd! 395
Alltså jag prisar denne mannens gästfrihet;
Men såge hellre, att din egen bror likväl,
Sjelf lycklig, mig ledsagade i lyckligt hus.
Kanske han kommer; ty orakelgudens ord
Ha laga kraft; ej menskors spådom aktar jag. 400
KHOREN.
Nu, mer än nånsin, o Elektra värmes upp
Af fröjd vårt hjerta; ty måhända stadgar sig
Vår lycka herrligt, som så långsamt hittills skred.
ELEKTRA.
Min stackars man, då nog du vet vår fattigdom,
Hvi tog du dessa gäster mot, förmer än du? 405
BONDEN.
Hvi, om de äro, som de synas, ädlingar,
Ej hölle de tillgodo smått såväl som stort?
ELEKTRA.
Emedan du misstagit dig, och fattig är,
Så gå nu till min fäders gamle vårdare,
Der han vid floden Tanaos, som genomskär 410
Argeiska landets gränser, liksom Spartas jords,
Med hjorden vistas, se'n ur staden han fördref!
Bed honom gå till hybblet sitt, och derifrån
Till fremlingarnas bord förskjuta oss en rätt.
Hur han skall glädjas, och beprisa gudarna, 415
Förnimmande, att gossen lefver, som han frälst!
Ty ej ur fadersborgen, och utaf vår mor
Vi något finge; men blott harm bebådade
Om skökan hörde, att Orestes lefver än.