KHOREN.
Jag vet, att du olycklig är; dock båtar dig, Att bära lifvets händelser med tålamod.
HELENA.
Väninnor, vid hvad öde är jag sammanfäst? 255 Har till järtecken modren mig åt menskor födt? Ty ej Hellenska, ej Barbarska nånsin än I hvitt foderal till verlden sina foster släppt, Hvari mig Leda säges hafva fått af Zeus. Ett under äro mine öden, och mitt lif, 260 Dels genom Hera, dels ock för min fägrings skull. O, måtte jag, utsuddad som ett konterfej, För denna vackra, få en fulare gestalt! Och alla onda öden, som jag lider nu, Hellenerne ha glömmt; men de ej onda de 265 Nog minnas, likasom de onda ödena. Den som, enär han afser blott ett olycksfall, Af gudar hemsöks, bär det tungt, men måste dock, Men jag i många olycksöden ligger snärjd. Ty fastän icke brottslig, jag vanryktad är. 270 Och den olyckan större, än en verklig blir, När brott, som icke finnas, man påbördar Mig äfven gudarna från fosterbyggden sändt Ibland barbarer, och, beröfvad vännerna, Jag är slafvinna vorden, som dock föddes fri. 275 Ty hos barbaren allt är slaf, förutom en. Och nu det ankar, som mig ensamt uppehöll, Att komma skulle min gemål, och frälsa mig, Nu är han död, och finnes icke mera till. Ock mor min dött, och jag dess mördarinna är, 280 Väl oförskyldt, men sjelfva skulden dock är min. och hon, som husets prydnad var, och min också, Min dotter, grånar bort som ogift mö. Och sjelfve Dioskurerne, Zeus sönerne Ej finnas till; men jag i allt olyckelig, 285 I mina öden dött, men icke verkligen. Det sista blir, att, om jag kommer hem igen, I fängslet kastas utaf dem, som hålla för, Att jag från Ilios följde Menelaos åt. Ty om min make lefde, kände vi hvaran 290 Af vissa tecken, endast klara för oss två. Nu är ej så; och aldrig nånsin räddas han. Hvi lefver jag väl längre? hvad afbider jag? Att, bytande olycka emot giftermål, Tillsammanbo med en barbar, och sätta mig 295 vid kräsligt bord? Men då en vrångsinnt äkta man Med qvinna bor, hvars hela väsen vrångsinnt är, Är bäst att dö; dock huru skall jag vackert dö? Otäck är snaran, den i höjden sväfvande, Samt oanständig ock bland slafvar anses hon; 300 Men svärdet något skönt och ädelt innebär, Och kort är dödens rätta ögonblick också. Ty jag i sådant djup af olyckor är bragt, Att andra qvinnor sälla genom skönheten Befinnas, men just hon mig gör olyckelig. 305
KHOREN.
Helena, den fremmande, som kom, eho han är, Ej bör du tänka, att han idel sanning talt.
HELENA.
Bestämdt likväl han sade, att min make dött.
KHOREN.
Osanning finns emellertid med sanning mängd.